Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 2, No. 22, Ed. 1 Friday, September 10, 1897 Page: 4 of 6
This newspaper is part of the collection entitled: Texas Digital Newspaper Program and was provided to The Portal to Texas History by the UNT Libraries.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
nihilistma.
PfleislMirgx-mys! erfor
—AK—
Ixx:st K. W. MESCHTSCHERSKI.
(É) (Forts. fr. föieg. n:r.)
— Ni, Batuschka, kan vänta i för.ita
saleTi, sade tjänstemannen och ledde
presten till dörren. Derpft kom han till-
baka och fattade mig vid handen.
— Hvad faller er in, att göra er be-
svär för en sådan landstrykare? Så-
dana gifves det hes os3 i dussinvis.
.Man kan väl icke göia alla till viljes.
— Hör ni, jag har icke kommit hit
för att filosofera eller anställa betrak-
telser med er. Maf godheten att anmä-
la mig.
Gif er till tals ett ögonblick, jag
skal) g A. och fräga... huru heter ni?
— Bob.
Mitt familjenamn — denna öfverty-
gelse började tränga sig på mig och jag
.siip det på hans nnsigtsuttryck — mitt
familjenamn ingaf honom ingen syn-
nerlig högaktning. Icke desto mindre
gick tjänstemannen, sedan han kliat
sit bakom örat, att anmäla mig.
Kem minuter derefter blef jag an-
modad att inträda i gästrummet. En
gammal man med snöhvitt hår, svarta
ögon och ett tjockt skägg inträdde.
Han var af hög växt och bar en mörk-
bl.'- sammetsdrägt.
Efter en bugning blef jag uppmanad
att föredraga min begäran.
Jag kommer, sade jag, för att an-
miila. för er att den unfje presten vid
<ii n cch den kyrkan till inin stora be-
dröfvelse icke tror pä något och att
lian enligt min åsigt på sin plats en-
'duist verkar skadligt. Men bakom
•denna dörr står en utan anställning
varande åldrig prest, som nu är nära
hungerdöden, har en sjuklig hustru
och tror på Gud Mig tyckes, att det
vore gunska rättvist, att sätta den an-
dra i den förres ställe, och den förste i
der. andres stäle. Detta är åtmin-
stone min blygsamma mening.
Och hvem har sagt er, att denne
l>rIcke tror pä någonting?
Han s'elf.
Verkligen?
Ja., säkert. Kanske behagar
5j•-!' fråga honom derom?
Sällsamt! Och hvem önskar
j>å iians plats?
Denne här!
Vi begåfvo oss i det rum, i hvilket
^resten stod Den arme. stackarn bu-
gade sig ända (ill jofdeh för gubben.
— NI har, som mig tyckes, redan vå-
ris hos mig?
Ja, tvänne gånger har jag varit
iiär. svarade prosten med bäfvande
■och knapt hörbar röst.
NA, det är bra, att ni kommit för
tredje gängen! Skrif upp hans namn
•boll bostad, befilde gubben tjänste-
mannen... Jag tackar er, att ni kom-
mit till mig och gjort mig detta med-
delande. Jag skall inhemta underrät-
telser och sörja för, att det sker, såsom
ni har sagt
Jag gick htinryckt ut ur rummet.
Hurra! VI ha vunnit!
1 min glädje omfamnade jag den för-
ste tjänsteni..nuen, omfamnade den an-
dre tjänstemannen, den förste schwei-
zaren, den andre schweizaren, och om-
famnade naturligtvis tre gånger den
fattige presten, som nästan var från
sina sinnen af glädje. Jag inbjöd ho
nom till min bostad, undfägnade ho'
nom med mat och dryck, inbjöd honom
sitt nästa dag förrätta dopet och lät
ftoncni derpft gä, strålande af hopp.
Medan hnn satt hos mig, berättade
presten för mig sin historia. Den var
mycket dramatisk, men högst enkel.
Han lefde 1 en försladsförsamling; der
förde han ett återhållsamt och för sina
församlingsbor nyttigt lif. Rn annan
prest önskade förskaffa en vän denna
ställning och öfvertalade deu godmo-
dige "lilla popen" att inlemna sin af-
skedsansökan från detta ställe, i det
iutu lofvade houoin att anstränga sig
för hans försättande till en angränsan-
de tecken. Presten trodde hans löften
och inlemnade sin afskedsansökan.
Han blef t!fskedad men icke iörflyt-
tad
Och nu var det redan fyra månader
•sniian den olycklige förlorade sin an-
ställning, och han erhöll ingen n
jian!
ni
ni
Tolfte kapitlet.
ETT DOP HOS NIHILISTER.
Kedjande dag begaf jag mig till gref-
vinnan.
Iiottern einottog mig med strålande
ansigte. Hon var skönare än dagen
förut och äfven präktigt utsmyckad,
med all d?n sorgfiillighet, som en qvin-
na förmår egna sitt yttre.
—- Han skall blifva min, sade hon.
Verkligen?
la, han var i går afton hos mig
■och vi hafva ömsesidigt förstått hvar-
andra.
— Hvad har ni då förstått?
Den grunsanning.på livllken hvar-
je samhälle, hvarje rike, hela verlden
måste hvila... den lag. som styrer hela
-verlden, men som hittills är tillgänglig
endast för ett fåtals förstånd.
— Grefvlnna, hvad är det för en lag,
för er grundsanning?
— Äktenskapet år
förbindelsen mellan tvänne hvaraliflra
lika själar, med afslgten att förbättfa
rasen. Tvänne lika, saåe hon. i det
hon med en viss hänryckning betonade
detta ord. Allt beror på detta ord:
lika. En bättre själ måste förena
sig med en bättre, en högre med en
högre, en lägre med en lägre, över-
ensstämmelse är nödvändig i urvalet...
— Men detta är ju en darvinistisk
teori cm könsurvalet.
— Ja och nej. Kedrow och jag haf-
va fattat denna teori, men jag har ful -
komnat den och har — förstår ni? —■
förhöjt dess betydelse. Jag har för-
länat den andlig betydelse. Medan hos
Darwin allt hänför sig till kroppen, till
det kroppsliga, är hufvudsaken hoä mig
— det andliga. Bort med alla dessa
dumma fördomar cm materiella kaster
och stånd. Det gifves en ras, det gifves
ett ädelt blod, en förarnes blod och ett
den stora hopens blod, massans, lika-
som det finnes utvalda själar, föraresjä-
iar och massjälar. Det, som jag tänkt
mig — förbindelsen med Kedrow — itr
förverkligandet af en stor samhälle-
lig lag; det, som denna olyckliga Pasch-
ka för i skölden, är ett kränkande, ett
skymfande af densamma — förstår ni?
— Ingenting alls, ingenting alls, det
vet Gud. Jag begriper rakt ingenting.
— Nej! Ni begriper Icke att Kedrow
är en högre själ i den skönaste gestalt
och att jag är en högre själ i den skö-
naste gestalt? Mellan oss gifves det
inga skrankor. Vi äro tvä hvarandra
lika väsen, följaktligen måste vi före-
na oks och grunda en ras, som är bätt-
re än han och jag. Men Paschka är ett
lägre väsen,"hon förmår icke förena sig
med Kedrow, ty han — är ett högre.
Hon kan det icke, emedan af denna för-
bindelse måste framgå en månggestifl-
tad ras, såsom följd af föreningen
mellan två olika väsen.
— Jag börjar förstå något. Jag vill
säga er något: Ni har läst den populä-
ra förklaringen af Darwin, ja?
— Nej, icke den populära. Jag har
läst Darwin och har sjelf skrifvit en
allmänt begriplig förklaring af hans
bok för folket.
— Nå, mycket bra! Säg mig nu ett:
har ni en föreställning om äktenska-
pet från kristlig ståndpunkt?
— Nej, och jag vill också icke hafva
den.
— Hvarför?
— Emedan den kristna läran uppsät-
ter skrankor, fördomar, hinder för för-
verkligandet af den huvudsakligaste
samhälleliga lagen.
— Och ni vet ingenting om den krist-
na läran?
— Jag gissar den.
— Nå, huru kan en klok flicka döma
så? Det är dumt, och ni är ju icke
dum. Föreställ er. att mellau er teori
och de åsigter, hvilka den kristna kyr-
kan uttalar om äktenskapet, icke är
någon stor åtskilnad!
— Ingen stor åtskilnad? ropade hon.
— Ja, ingen stor åtskilnad! Ni sä-
ger att äktenskapet är en förening mel-
lan två hvarandra lika väsen till ra-
sens förbättring — är det så?
— Ja.
Och den kristna kyrkan säger:
äktenskapet är en förening mellan två
hvarandra lika väse -- man och q vi n -
na — grundad på ömsesidig kärlek och
aktning, med afsigt att afla och uppio-
stra barn, det är med afsigtea att
barnuppfostran uppnå fullKomlighet
eller om ni vill, förbättra den andliga
människorasen. Se, det är alltsam-
mans nästan detsamma, som ni har
sagt, och hela åtskilnaden ligger deri,
att kyrkan tillägger: äktenskapet
en af kyrkan helgad förbindelse till
uppfostran af barn i samma kyrka —
men ni tillägger, såsom mig synes,
Icke detta.
Det är mig alldeles likgiltigt.
Äli nej... tillät mic... det är er
icke likgiltigt! Ni är t. ex. aderton
år gammal, Kedrow tjugutvå; men
plötsligen skall det falla en tioårig flic-
ka in att gifta sig med en tolfårig gosse.
Kyrkan skall icke tillåta detta. Biler
modern skall t. ex. säga: Detta äkten-
skap tilldelar jag icke min välsignelse,
och kyrkan skall likaledes icke tillåta
äktenskapet. Kyrkan är ju allas vår
moder, allas vårt förstånd, vår gemen-
samma själ. Det måste hos oss finnas
icke blottöfverensstämmelsemed brud-
gummen eller bruden, utan äfven öf-
verensstämmelse med kyrkan.
Jag bestrider icke detta, och er-
känner det icke heller. Jag har änau
icke tänkt öfver denna fråga. Nu är
hufvudsaken: min lags triumf!... Nå.
låtom oss gå! \r ni färdig?
Ja. I.ätom oss gå!
Vi begåfvo oss till Jemeljanowas fat-
tiga barns dop.
Den fattige presten befann sig redan
i källaren. Jemeljanowas broder träf-
fade vi pä gården i bortgående.
Hvart går ni? frågade, jag.
Jag går ut att spatsera.
Ni vill icke bevista dopet?
— Nej. jag vill icke.
— Hvarför?
Derför, att jag icke vill.
O iskalla stolthet! Han är stolt.
Ni är stolt, grefvinna, och i stoltheten
ligger vår förbländning!
Jemeljanowas syster hade anlagt en
svart drägt. Hon var förtrollande —
vackrare än grefvinnan. Kedrow syn-
tes mot sin vana icke vara i glad stäm-
ning. Han tryckte handen på grefvin-
ke upp ögonen, medan hon tryck-
grefvinnans hand, men hennes barm
böljade förskräckligt.
Presten började dopceremonien. Un-
der högtidligheten stod Paschka der så-
som en stenbild. I grefvlnnans ansigte
utpräglade sig stolthet. Tid efter an-
nan såg hon på Kedrow, men han hade
ögonen nedslagne.
Efter gossens dop, hvilken erhöll mitt
namn — Stephan — slog kyrkotjänaren
upp sin bok. Gossen måste införas i
den och följaktligen det arma barnets
härkomst upptäckas.
— Det är vår son, sade fadern. Här
är modern!
— Hvar behagade ni lata viga er?
frågade kyrkotjänaren.
— Ingenstädes, svarade fadern.
Allmän bestörtning och allmän för-
våning.
Paschka stod blek med sänkta ögon.
När man såg henne, tycktes det, som
om broderns frånvaro och prestens
närvaro gjort henne blyg och 1 henne3
ansigte framkallat ett uttryck af barns-
lig fruktan. Grefvinnan slukade den
arma Paschka med ögonen. Såsom hon
såg på henne, hade jag nästan med be-
stämdet kunnat säsa, hvad hennes
blick uttryckte: den uttryckte, att hon
tyckte sig oändligt upphöjd öfver den-
na själlösa flicka, och var hänryckt
deröfver, att Paschka fallit, medan hon
älskade och '.eke fallit.
Men den mest fängslande af alla var
1 detta ögonblick presten. Det syn-
tes att denna moder blifna flickas ung-
dem och det barnsliga uttrycket i hen-
nes ansigte öfverraskade presteu.
Jag aflägsnade så fort som möjligt
kyrkotjänaren med sin bok. Sedan
han gått, trädde presten fram till
Paschka.
— Och går ni till nattvarden? frågad;:
han.
— Nej, svarade han.
— Och hvarför icke?
— Min bror går aldrig till nattvarden,
och äfven jag går aldrig
— Aldrig! sade presten sakta, full af
fasa. Det är icke bra... det är icke
bra!
— Det värsta är ju, Batuschka, sade
jag, att de äro nihilister, nihilister af
gammalt slag, en nästan utdöd typ.
Hennes broder är en mycket stolt män-
niska, nihilist af öfvertygelse, men hon,
Batuschka, är nihilist af lydnad. Han
är icke öfvertygad, hon är det blott af
okunnighet.
Paschka höjde siua underbara ögon
till mig, som om hon velat utforska
mina tankar, derpå blickade hon till
höger, till den vrå, i hvilken Kedrow
talade med grefvinnan, och hennes an-
sigte förvreds nästan.
— Batuschka. hviskade hon hastigt
till honom, jag känner icke tron, men Jafe kommer, svarade han
ni tror ju! Ni tror på Gud. Utverka
att Gud icke tager den ifrån mig, som
jag älskar-, utverka det... Jag älskar
honom... och jag känner fruktan!
Och ofrivilligt visade hon med ögo-
nen på Kedrow. Jag begrep hvilken
känsla i detta ögonblick fylde detta
barns själ: det var lidelsefull kärlek.
— Derom, sade presten, måste man
framför allt icke bedja Gud. utan der-
om, att han i sin barmhertishet upp-
lyser er.
— Nej, nej. icke derom. utan om det
andra! sade Paschka i samma upprörda
och feberaktigt , liviskande ton.
— Man måste kyrkligt viga dem, sade
jag till Batuschka, cch det så snart
som möjligt.
Arma barn! sade gubben rörd.
På hvilken afväg har du råkat. Ack!
Detta "ack!" uttryckte det själsqval,
som han i detta ögonblick kände föi
denna stackars unga själ.
Jag kastade en förstulen blick på
Paschka. Hon darrade, deu arma.
— Ilahaha! ljöd plötsligen grefvin-
nans klara skratt.
Paschka ryckte till.
— Hvilken motsats! tänkte jag. Och
dock äro de båda nihilistskor!
Presten gick fram till Kedrow och
fattade hans hand.
Jag hörde följande samtal:
Ursäkta, sade presten, att jag utan
att känna er, i Kristi namn säger er.
hvad jag måste säga er... och icke
blott måste, utan vill säga er.
— Haf den godheten! svarade Ke-
drow gladt.
Der är er flicka, en späd qvist...
Ni har knäckt den, ni måste äfven
iter uoprätta den...
Om det är nödvändigt, är jag be-
edd... Jag är en mycket god pojkv>,
Batuschka.
Nå. så mycket bättre! Ni måste
låta viga er med henne. Hon är knap-
past fullvuxen, ännu ett barn, och ni
har inför Gud att Svara äfven för hen-
nes barn.
— Det skola vi svara för.
Det är just det. min bäste, huru
skola vi svara för det? Ansvarigheten
måste vara jod.
Var god och rnedgif det, Batusch-
ka.,. det är en samhällelig fråga.
— Nej, det är en fråga, som angår
Gud.
— Sä är det... men framför allt är
det en samhällelig fråga. Här handlar
allt om penningar... Jag har intet, hon
har intet... behagar ni inse det?...
och vårt barn har först riktigt ingen-
ting... hur skola, vi då gifta oss?
Presten var försjunken i tankar.
— Lifvet skall blifva er litet svårt,
men ni kunneu arbeta. Och derför skall
de på hjärtat ert samvete skall blif-
va lättare. Ni måste gifta er, måste
åter upprätta den lilla qvlsten, att icke
ett regn kommer och framkallar smuts
rundt omkring den lilla qvisten. Ty
om smuts kommer och den lilla qvi-
stens liufvud kommer att ligga deri
och smutsen intorkar, då låter ingen-
ting mera sig göra.
—Ja visst, ja visst, jag kan begripa
det, svarade Kedrow. Var god och
lugna qr.
— Det är det jag gjort, sade presten,
och grep Kedrows hand. Tillåt en gub-
be den frågan: Tror ni pä Gud? frå-
gade han godmodigt och tillika ängs-
ligt.
- Jag tror, jag tror... endast .. ur-
säkta min öppenhjärtighet... poperna
tycker jag icke om.
Presten tryckte Kedrows hand och
ett godmodigt leende upplyste för ett
ögonblick hans gubbansigte.
Dermed slutade deras samtal.
Det återstår mig än;<r. att meddela
läsaren det fängslande samtalet mellan
de båda flickorna, till hvilket jag lyss-
nade.
— Hur kan ni älska? frågade gref-
vinnan.
— Jag vet det icke, svarade Pasch-
ka.
— Men jag vet det: ni älskar för or
skull.
Paschka slog upp ögonen till henne.
Det var ett barns blick, I grefvinnaas
miner låg något utmanande, sjelfbe-
hagligt.
— Det är möjligt, svarade Paschka.
— Nej, icke möjligt, utan säkert är
det så... men jag älskar icke så.
Åter uttryckte Paschkas ögon en frå-
ga.
— Hur älskar ni då? frågade hon.
Jag? Jag älskar för samhällets,
för hela verldens skull, för en tankes,
våra tankars seser!
Paschka begrep intet af allt detta,
men hon teg, då hon instinktmässigt
anade, att hon skulle bereda denna flic-
ka ett nöje, om hon medgaf det.
Kedrow meddelade oss emellertid, att
han hyrt en bättre bostad för Jemel-
ianowa.
— Vi kunna alla bo der, tillfogade
han.
Jag förskräcktes, när jag såg, huru
den arma grefvinnans ögon blixtrade
till vid dessa ord.
Förhållandet blef tydligen allt mera
inveckiadt. Kampen närmade sig sitt
af förande.
Jag öfvertalade Kedrow att besöka
mig, för att tala med honom. Några
minuter derefter reste sig grefvinnan
för att gå.
— Jag väntar er i dag, sade hon till
Kedrow.
Hon kastade en förstulen blick på sin
medtäflerska, såsom en högre ande ser
pä en lägre, och lemnade rummet.
Då beredde jag mig till uppbrott.
Innan jag aflägsnade mig, gick jag
fram till presten, förde honom afsides
och ville gifva honom penningar för
hans besvär. Han emottog dem icke.
Jag såg förvånad på honom.
— Det behöfves icke, sade han. Vi
ha döpt hos fattiga.
— Men ni sjelf är ju fattig?
— Men dessa äro ännu fattigare...
se bara. hvilket armod!
Jag vet icke hvarför, men denne fat-
tige prest, hvilken afslog penningarne,
tycktes mig förryckt.
Vi gingo bort alla tre, grefvinnan,
presten och jag. Grefvinnan kom till
mig och sade:
- Och ni hoppas ännu alltjämt?
- Hvad?
—Att han icke skall öfvergifva hen-
ne.
- Och ni hoppas, att han tillhör er?
- Jag hoppas det icke. jag är fast,
öfvertygad.
- Hvarpå beror er öfvertygelse?
— Derpå att jag vill det! Bismarck
tog Elsass och i.othringen blott derför
att han ville det. Kristus lät ltorsfä-
sta sig, blott emedan han ville det.
— Och skall på samma grund ni taga
Kedrow till man?
— Ja.
— Och det gör er icke ondt om Pasch-
ka?
— Nej!
Icke alls?
- Jag känner något liksam medli-
dande med henne, men detta är också
blott cn fördom. Jag bekämpar fördo-
marne. När man älskar, måste alla.
afgjordt alla känslor uppgå i denna
kärlek. Kärleken är brännpunkten, a'
hvilken alla känslor, dåliga och goda.
uppslukas.
— Tror ni det? Jag vill för öfrigt
säga er, att ni är en gtälsjuk qvinna...
— Med mig måste man räkna, sade
grefvinnan. Iswoschtschik! ropade
hon.
En släde for fram. Hon upplyfte
sjelf täcket och svingade sig vigt upp i
slädan.
Ler väl! ropade hon. I mort>i
väntar jag er i vår församling.
Trettonde kapitlet.
A NT RO PO LOGISK- R10 AL- PEDAGO-
GISKA SÄLLSKAPETS SAM-
MANKOMST.
nan. Paschka gick fram till henne och ni känna er lättare här — presten peka-
På bestämd timme kom jag till pe-
dagogiska sällskapets sammankomst.
Jag inträdde i en stor sal.
Samtidigt med mig kommo skaror af
qvinnor med fint kammadt oeti äfven
sådana med okammad t når, efter ut-
seendet alla flickor — och de mest olika
manliga typer.
Då jag märkte, att hufvud- eller de
handlande personerna, bland hvijks
grefvinnan Rebrow, mor och dotter,
befunno sig, alla stodo tillsammans
vid ett stort bord, på hvilket stod en
spegel, närmade jag mig dem.
När grefvinnan modern fick se mig,
störtade hon hals öfver hufvud emot
mig.
— All, ändtligen! sade hon. Jag böl-
jade redan frukta, att ni icke jkulle
komma. Vi ha redan skrifvit om er i
tidningarne... ja, a propos, hvad är
det för en historia med presten Valen-
tinski?
— En mycket enkel historia. Jag
har angifvit honom.
—Ja, hvad har då försiggått med er?
— Är ni kanske icke en af de våra?
Detta "icke en af de våra" behagade
mig åter.
— Huru menar ni?
— Est ce que par hasard vous prenza
la réligiou au sérieux?
— Mais oui, madame, svarade jag.
— Comment? Hvad? Ni är en reli-
giös människa... ni? Ni förskräcker
mig. Och jag antog, att... ja hvaröf-
ver ville ni då hålla ert föredrag?...
Ni vill kanske rent af tala i rättrogen-
hetens intresse? Gud bevare oss der-
för!
Detta "Gud bevare oss" var icke hel-
ler illa.
— Ja, men öfver den nuvarande rät-
trogenheten. Jag vill till ett gammalt
tema genomföra och visa en helt ny
tanke, att icke människan står högre
än anan, utan att fastmer apan ståi
högre cch är fulkomligare än männi-
skan.
— Det är oförnuftigt, ni skämtar.
Nej, jag ber er, att ni på fullt allvar
säger mig, hvaröfver ni vill hålla före
drag.
— Var lugn, jag skall icke blottstäl-
la er heliga sak, och hvad jag skall sä-
ga, det skall bero af ögonblickets ingif-
velse... dock presentera mig för er
styrelse, framför allt för er ordförande.
— Låtom oss gå!
Grefvinnan förde mig till "en tjock,
liten och rund herre med -en stjärna på
bröstet cch Wladimil sorden om halsen,
som satt i en mjuk länstol.
Denna människas ansigte påminde
om kalendermånen, endast med den åt-
skilnad, att utom den godmodigt leende
mångestalten hans ansigte och i syn-
nerhet de tjocka, fuktiga läppame ut-
tryckte ett öfverflöd af vällustiga för-
nimmelser. Detta ansigte liknade icke
urbilden af en ordförande i ett pedago-
giskt sällskap, och — tänkte jag — om
ordspråket är sant "såsom popen, så
föl-samlingen," så måste...
—Anton Jakowlewitsch, tillåt mig,
att för er presentera vår nye medlem,
herr Bob, sade grefvinnan. Han är
densamme, som i dag är införd såsom
tredje föredragande.
— Ah, mycket glad! sane ordföran-
den, i det han reste sig från stolen och
sträckte handen emot mig. Ni är, så-
som det tyckes, en hitrest?
—Från den landtliga ödemarken.
—- Jag har hört talas derom. Er för
oss oväntade medverkan är oss mycket
angenäm Som ni ser, äro vi många,
dock naturligtvis, ju flera desto bättre.
Ni ser, att salen är nästan full, men
det skall blifva ännu två gånger flera.
— Och alla dessa äro pedagoger?
— Huru skall jag uttrycka mig? Det
är begripligt, att icke alla äro peda-
goger... men, vet ni, för ett kan jag
gå i borgen: alla äro vårt folli, vi äro
här en famille känna hvarandra. angif-
va icke hvarandra, trösta, rådgöra, rå-
ka i hetta— jag råkar icke i hetta,
jag är den fridfärdigaste människa i
verlden, men det finnes sådana, vet ni,
eldigt folk, i synnerhet nykomlingar.
— Och hvarom tvista ni?
— Ja, öppet tillstått, om allt: Si-
sta gången t. ex. uppstod en mycket
fängslande tvist. En af våra föredra-
gande visade nödvändigheten af att in-
föra elektriska maskiner i folkskolan.
Nå. naturligtvis behagade detta icke
alla. Det uppträdde en annan föredra-
gande, likaledes en som... nå, han sä-
ger: jag ber, hjiru kunna ni tänka på
en elektrisk maskin, när hufvudsaken
icke finnes. Och hufvudsaken är en
ligt hans åsigt...
— Guds lag?
Ordföranden såg på mig som på en
förryckt.
— Nej... hufvudsaken. vet ni, är en-
ligt lians åsigt de små taflor med af-
bildningar af hjärnan, och nervsyste-
met öfverhufvud, som vi utgifvit. Nå
och de började att tvista... Men hvar-
öfver vill ni hålla er föreläsning? Ur-
säkta, det har fallit mig ur minnet..
— öfver apan och människan.
— Ah, ja, ja!
— Jag känner ännu icke edra inrätt
niugar, kanske måste jag lemna mitt
föredrag åt någon lill genomseende
—■ Ah, ingalunda, jag ber... vi äro
här som i en familj... tillåt mig att
göra er bekant med vår ledamot Hyp-
polit Iwanowitsch.
En mager, gulblek och knotig män-
niska af medelgestalt med långlagdt
ansigte, smalt, andartadt kindskbägg
och sorgfälligt bakom blåa glasögon
dolda ögon, kom fram till oss.
— Hyppolit Iwanowitsch Rajew, sade
ordföranden. Herr Bob. en ny medlem!
Jag rekommenderar åt er. herr Ra-
jew... det är en af de verksammaste
medlemmarne.
Rajew satte först sina glasögon til!
rätta och derpå räckte han mig handen.
— Kommer ni långt ifrån, min hene?
sade han med seminariebas
— Ja, från landet.
— Ni har kommit till ljusets källa,
min herre. Jag rekommenderar åt er
vårt nyttiga sällskap... det är utomo:-
dentligt nyttigt, det kan jag betyga.
Der är Ovid Karlowitsch! Jag tillåter
mig att presentera honom, äfven en af
dagens föredragande.
En människa af medelstor gestalt,
med spetsig näsa. tunna läppar, åt si-
dan blickande ögon, helt skägg och
ändlöst långt hår trädde fram till oss.
— Jag får presentera för er Ovic!
Karlowitsch Plut, sade Rajew, så att
säga vårt hufvudstöd, sannerligen vårt
hufvudstöd.
— Hvilket hufvudstöd är väl jag?
sade Plut med en kastrats pipande so-
pran. Ni, Hyppolit Iwanowitsch, är
vårt hufvudstöd, och icke jag... jag är
endast en obetydlig människa. De^
gladde mig mycket att få göra er be-
kantskap, sade han, i det han vände
sig till mig. Ni är, synes det mig, en
kollega och om jag icke misstar mig,
liar ni för afsigt att i dag hålla e.i före-
läsning öfver aporna.
— Ja, det har jag.
— Förträffligt! Aporna äro omtyck-
ta hos oss. Jag kan på förhand försäk-
ra er — Plut klappade i händerna —
ni skall blifva tvungen att upprepa
föreläsningen, ha, ha, ha!
— Och ni är Icke intagen för apan?
— Icke för apan utan för männi-
skan... och för hvilken? För en för-
nuftig och ordentlig. Nihilisterna kan
jag icke tåla.
De sista orden skrek Plut mig i örat
i en så gnällande ton, att jag nästan
miste hörseln.
— Men här tyckes nihilisterna vara
på modet?
* lJva(1 skall man göra! Den son:
är ibland vargar, måste tjuta med dem.
He, he, he! Jag har också blifvit ni-
hilist, men förråd mig icke, he, he, he!
Ah, der kommer Ludmila Iwanowna.
En förskräckligt osnyggt klädd frö-
ken närmade sig oss i en grå klädning
och jacka, med kort hår och glasögon
på den förnäma näsan.
— Jag får för er presentera en ny
medlem, herr Bob!
— Hvad för en herre är det? sade
Ludmila Iwanowna med en sur grimas,
i det hon betonade ordet "herre". Det
är dock tid, Ovid Karlowitsch, att ni
vänjer er vid den tanken, att det här
hos oss icke finnes några herrar, sade
hon, i det hon åter förargad betonade
ordet "herre." Här äro alla lika, i
namn af sällskapets obetingade ende
uppfostringsidé.
— Nå. nå, förarga er icke, hväste
Plut. Och hvaröfver skall ni i dag hål-
la föreläsning?
— öfver uppfostringen i familjen.
Har ni då icke läst det i tidningen?
— Hvem är det? frågade jag Plut,
sedan damen aflägsnat sig.
— Det är vår pedagogiska och literä-
ra berömdhet Ludmila Iwanowna Se-
rebrankina.
— Ah, det är hon! sade jag. Jag till
står, att jag tänkte, det hon sysselsatt?
sig med pedagogik endast derför att
ingen ville taga henne tiU hustru... a?
groll mot mänskligheten.
— En furie, en liexa, en fogelskräm-
ma, he, he, he, gnälde Plut. Förråd
mig endast icke.
Då närmade sig oss grefvinnan med
en öfverste.
— Tillåt mig att presentera er för
hvarandra, sade hon. Iwan Iwano-
witsch Limonin herr Bob.
— Mycket glad! sade ämbetsman-
nen med det löjliga ansigtet. Jag hör-
de, att ni skall hålla en föreläsning.
Det är mycket vackert af er, ni skall
göra oss bekant dermed, huru man pä
landet tänker öfver vår sak. Vi, måste
ni veta, känna väl redan mycket, me.i
jag antager, att ni ännu skall kunna
meddela ess något nytt. Så skulle jag
t. ex. gerna vilja veta. huru man lies
er dömer geografien.
Jag har egentligen för afsigt att
hålle en föreläsning öfver apan.
Ah! anmärkte öfversten skarpsin-
nigt ,ni har särskildt sysselsatt er med
detta ämne?
— Javisst. Mycket länge cch alldeles
särskildt har jag sysselsatt mig der-
med. Jag reste endast derför till Afri-
ka. Jag gjorde bekantskap med Dar-
win. Jag hade stält för mig en alldeles
egen uppgift. Jag vet icke, om den ick >
skall förekomma er en smula säll-
sam... Jag studerade i synnerhet apan
med afseende på pedagogiken.
Huru skall jag förstå detta.
— Det vill säga i afseende på den
del af pedagogiken, som jag kallar den
pedagogiska anatomi-fysiologien.
Ah, ja! Nu begriper jag... det
är en tämligen fängslande synpunkt..,
— Utomordentligt fängslande! Det
vill säga, ni kan alldeles icke föreställ i
er, huru fängslande den är, herr öfver-
ste.
Jag ber, kalla mig hvarken herre
eller öfverste. Man skrattar eljes ut
er och mig. Jag är pedagog och ingen-
ting annat. Vi äro här alla kamrater.
Man kan kalla vårt sällskap en pedago-
gisk kommun.
Och öfevisteu nöp sig i skägget och
log svårt för sig sjelf.
(Forts.)
«*
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 2, No. 22, Ed. 1 Friday, September 10, 1897, newspaper, September 10, 1897; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth202919/m1/4/: accessed March 19, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .