Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 1, No. 19, Ed. 1 Friday, August 21, 1896 Page: 1 of 4
four pages : ill. ; page 22 x 15 in. Digitized from 35 mm. microfilm.View a full description of this newspaper.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
TEXAS
POSTEN.
twM-
I ARG.
NYHETS- OCH ANNONS-TIDNING FOR SVENSKARNE) I TEXAS.
Austin, Texas Fredagen den 21 Aug., 1896.
VOL. I. No. 19.
\
WtuiFALL 0011 INFALL.
Nej, nu börjar S. K. Ammen gå
på torra landet! Han har då förstås
aldrig varit vattendjur precis, men
ändå, ändå—väl, han har vanligtvis
hållit sig bland öfriga krokediler.
Jq,se Anderses Johan i Kråketorp,
sonj reste från Skåne sistliden Maj,
påstår sig vara förvissad om att
•WjMdplankan är en djedrans bra
V' planka, som man ovilkorligen måste
tycka om, derest man har vett i skal-
Jag har sagt honom, att "guld-
plankan" ej lämpar sig för andra
skor, än dem som blifvit vanda vid
bonad tilja; men det troJ han ej, nö-
tet.
SOch dock är guldplankan endast
en—messingsplanka för oss småttin
gar.
Tacka vet jag "silfverplankan"!
På denna kunna vi krafla oss upp
till den ståndpunkt af oberoende och
komfort, der storgubbarne nu stå
Den är således för oss en—guld-
planka.
Någon af forntidens vise räknade
Ut—att han (och förmodligen äfven
hans samtidor?) lefde i ett tidehvarf
—(man lefde icke i hus på den ti-
\ den). Om den djupsinnige mannen,
som lyckades räkna ut det der, hade
tefvat emellan 1873 och vårt åtta må-
nader och tio dagar gamla år, så ha-
de han ej kunnat få ihop hjernföda
nog för så djup eftertanke som allt
det der; så dålig har nämda period
Varit. Således existerade karlen fö
ire 1873, det*vill säga under "silfver-
åldern", silfrets tidehvarf. När nu
den omständigheten är funnen, så är
det lätt att resonera sig till—att tän-
karen i fråga haft hjernan så välfödd,
att den ej blott fått klart för sig ätt
den existerade i ett tidehvarf, utan
ock att detta var ett bättre sådant,
ett sant gyllne, en silfverålder. En
'del af manuskriptet till hans skapel-
.se är således bortkommen. Med till-
hjelp af det hopp som ingjutes i hvar-
je väl konstruerad hjerna—när nam-
net Bryan och ordet silfver nämnes,
kan man med ledning at det nyss på-
.pekade förhållandet—också lätt fylla
i det felande, det som ur sprungligen
stod i sammanhang med:
"Vi lefva i ett tidehvarf "
Se här:
Vi lefva i ett tidehvarf,
En silfverålder måneljuf.
Som icke liter plog och harf
Förföljas af—herr Tjuf!
•
Ett tidehvarf som rättvist sår
I® | Bland oss de kära mynten ut.
Som utan all försköning slår
Hvar' haj uppå hans trut.
Ett tidehvarf som till en smed
Ger snmii. lön som prosten får;
Det lönar "murtlar" till och med...
För silfveråldern—skål, gu tår!
Ungefär så var nog lydelsen i hans
manuskript.
"Dem O. Krat" påstod i ett af Po-
stens senaste nummer, att silfver ic-
I ^ ke finnes till på "högre ort", d. v. s.
"der ofvan". Misstag, herr "Dem
O. Krat", ty Sankey eller någon an-
nan af dem, som känna till det, har
skrifvit—att:
"Gatorna iiro af renaste guld—
Och silfverfontäner der spela."
(Naturligtvis använder man, der
liksom här, bättre varor till fontäner
än till gator!)
De af våra medvandrare på det
här klotet, hvilka fått i uppgift att
fästa vår uppmärksamhet vid de
"högre tingen", bära ju ock silfver-
kravatt; den omständigheten påpe-
kar tydligt—att silfver ej är en okänd
"storhet" i det "dunkla blå".
Väl, se upp! Låten er ej "bluffas".
Brottet af 1873, det att underminera
silfvermyntsvärdet, förelöptes 1816
af ett i England—cch detta förmin-
skade antalet af odalbönder i rån 130,-
000 till—30,000. Se upp, ty—
"It is an undeniable fact that the
history of nations show too plainly:
The overthrow of Republics and the
establishment of despotism on their
ruins has invariably come about be-
cause of the apathy of the people and
their indifterence to public measures
that effect the general welfare.
At no period during the Revolu-
tionarv War of 1776, or the War of
the Rebellion in 1861, was the unity
and stability ot tbe United States
menaced to such an alarming extent
as now! by the wicked connivance of
the monied class of this country with
those of European powers for theifett pastorat,
destruction of silver as a debtpaying
money." Hjälte.
SANNINGAR
Vår regering har aldrig förbundit
sig till att betala skulder med guld;
till att betala dem med—lagstadgadt
mynt har den deremot förbundit sig.
Silfvermynt blifva således—ärliga
penningar!
* *
*
Republikanarne göra allt för vin-
nandet af seger. De enorma rike-
domar, som af dem samlats under
senare trettio åren, komma i höst i
rörelser i form äf—mutor till sam-
vetslösa tidningsegare, prester, advo-
kater o. s. v. Men—segern blifver,
allt det der till trots, vår, demokra-
ternes, silfvermännens (-folkets).
* *
*
Hela skilnaden emellan republika-
nism och demokrati är för närvaran-
de den, att—den förras apostlar ön-
ska se pennigearistokra'erna så stin-
na, att folket kan lefva af hänryck-
ning öfver deras välmåga. Silfver-
advokaterna önska ha det så ställt,
att, liksom trädets saft stiger från
rot till krona, välmågan skall fort-
plantas—från bonden till regerings-
kretsen.
* *
*
Hade guldets evangelium varit
tillfyllestgörande, så hade en silfver-
lag ej påkallats.
* *
*
Skälet till att guldmännen fäkta
så bittert emot silfver finnes kanske
i omständigheten—att deras hjernor
voro allt för "ålderstigna", att i ba-
taljens början se silfrets magt och
värde—samt nu ej ha mod att erkän-
na sin skumögdhet.
Upp till 1869 var t. o. m. senator
Sherman vän af dubbet myntfot!
* *
*
Briens enda fel är, synes det, hans
—brist på år. Tolfte Karol klådde
sina fiender mera eftertryckligt då
han var tjugo, än fallet var längre
fram i tiden; och Bnen kommer sä-
kert att visa—att han mägtar hand-
skas med t. o. m. sextioåringar, poli-
tiska dundergudar. Jarl Ares.
"INTE MAT FÖR MÄNS."
Ännu så sent som för trettio år
sedan var en och annan af lärarne
vid Sveriges läroverk en högst besyn-
nerlig företeelse, särskildt i små, un-
dangömda landsortsstäder. Helst om
han var gammal ungkari och läste
matematik eller något af de döda
språken.
Somliga hade längesedan "lagt
böckerna vå hyllan" och idislade år
efter år deri lilla kurs, som de i sin
ungdom slagit i sig, och blefvo an-
tingen riktiga "tunguser", som till-
bragte qväll efter qväll hemma vid
en toddy och sin skåpmat, eller också
toddygubbar på ''sällskapet", der de
då fingo sig en priffe och sin stekta
gröt, innan de larfvade hem till "bäd-
dens qvafva ider" Pojkarne betrak-
tade de som plågoris—och den upp-
fattningen var ömsesidig.
Men med all sin löjlighet kunde de
understundom ha en och annan god
sida, som pojkarne både uppfattade
och uppskattade. Värre och ändå
mer förhatade voro de, lyckbgtvis
sällsynta exemplar, som sjelfva anså-
go s;g för mönster af god ton och
lärareskicklighet och derför bestän-
digt kältade, funno alla svar otillfreds-
ställande och gjorde lifvet surt i syn-
nerhet för de pojkar, som på grund
af sjelfständig hållning, min Ire till-
dragande yttre, tarflig klädsel eller
bristande begåfning voro deras stän-
diga skottaflor.
En sådan lärare fans för tjuguåtta
år sedan vid ett sydsvenskt läroverk,
från hvilket han öfvergick till ett
Han kallades af poj-
karne "Knäcken"—inte för det han
spelade knack, ty dertill var han för
snål—utan för dec han alltid knacka-
de med sin käpp 1 katedergolfvet,
under det han sade: "gosse, gos*e!"
och rullade med sina ormlika ögon.
Sin skallighet dolde han under en
slickad peruk och sin hämdgirighet
mot dem, som ej voro i hans smak,
under en antagen faderlighet, som
tycktes sörja djupt öfver de varnar-
tiga barnens fel. Han var allmänt
afskydd till och med af de adlige
gossarne, för hvilka han ordentligt
kröp.
Och det var honom följande sann-
färdiga historia hände en vacker vår-
dag.
Biand de pojkar, som ständigt ha-
de hett om öronen på "Knäckens"
timmar, var Måns—Ja, efternamnet
kan ju göra detsamma. Måns var
ful, fattig, tvärsäker, begåfvad på
hufvudets vägnar, men hans salongs-
uppfo-tran lemnade mycket öfrigt
att önska, hvadan det var mindre
underligt att han aldrig kunde vara
"Knäcken" till lags. Som så många
andra fattiga pojkar hade Måns
kostdagar i förmögna hus, och deraf
begagnade sig "Knäcken" till att på
ett infernaliskt sätt pina den. .stackar'
pojken. Han lät nemligen Måns un-
der fritimmarne gå med honom hem,
och der fick pojken sitta och läsa sin
baklexa den tid, då han skulle gått
och fått sin lilla matbit. Redan det
ta svårt, men för att göra straffet än
mer rafifineradt, gick han sjelf i skå-
pet, der han hade hvarjehanda godt
och smode kräset af hjertans grund,
under det Måns fick sitta och "sukta".
Ibland fick pojken gå hem både un-
der frukost- och middagslofvet och
sitta hos "Knäcken", som ibland ef-
hållen måltid gick ut och låste in
Måns,hvilken sedan släpptes ut lörst
strax innan nästa lektionstimme bör-
jade.
Utom det att Måns svalt som en
örn, fick han på sina matställen höra
misstänksamma frågor om skälen för
hans uteblifvande hvar och hvaran-
nan gång. Måns ville ju ej gerna
ut med att han "suttit efter", men
desto mer sjöd hans blod. Och en
dag var måttet rågadt.
Mellan sju och n>o på morgonen
hade "Knäcken" på alla sätt satt åt
Måns och följden var den vanliga—
Månsskul e gå med hem till läraren
och läsa bättre på. Och det skedde
så. "Knäcken" gick i skåpet, tog
sig en liten "perla", bredde sig en
stor smörgås, las°ade hummer, kalf-
stek och anjovis på den och en till
samt tog sig en halfva öl.
Måns höll sig stram i det längsta,
men föll slutligen i en häftig gråt.
"Knäcken" låtsade om ingenting,
utan åt. Slutligen sade Måns bön-
ligt:
—Snälla magistern, kan jag inte
få gå—jag är så hungrig!
—Är du så, Måns? Ser du, gosse!
Det står i bibeln: Den der icke vill
arbeta han skall icke heller äta, står
der, du gosse! Du arbetar inte or-
dentligt, du Måns!
—Jag kan inte läsa, när jag är ut-
svulten, sade Måns, och hans små,
grå ögon gnistrade.
—Jaså, inte det, min gosse! Men
du, det skall jag lära dig, du! Med
min käpp, du gosse!
Och "Knäcken" rullade med sina
svarta ögon.
—Får jag höra upp min lexa då,
sade Måns.
—Du behöfver nog gno igenom
den en gång till, min gosse! Och
jag tror nog du får komma hit på
middagen också—här sitter du i lugn.
Nu går jag—sköt dig nu!
Och dermed gick "Knäcken" och
låste efter sig.
Först grät Måns en vers, seelan
satt han och rätade upp sig, så att
hade "Knäcken" kommit då, hade
det kanske kunnat bli farligt för ho
nom. Måns var liten, men viss, och
ett par gånger tog han karaffinen
och svängde honom som en projektil.
Med ens for en tanke genom hans
utpinade hjerna. Det var mat i skå-
p t!!!
Var det olåst?!
Joo! Ååh! S mör, bröd—fint bröd!
Kall mat i massor! Det var "mat
för Måns!" Om han skulle ?
J ', förr eller senare skulle han än-
då dö—svälta ihjel på detta visK!
Men det var visst stöld? Hm! Ja,
det var "Knäckens" egen skuld—och
fick bli på hans konto en gång.
Med ens blef han modig—det var
förtviflans mod. Och så skar han sig
en stor smörgås, tog lite af hvarje,
nej, mycket af hvarje, och för att
göra det komplett tog han sig en sup
0 kså. Han nehöfde visst någonting
som gaf mod, om "Knäcken" skulle
komma i detsamma. Så drack han
ut en hel bringare mjölk, som han
höll på att få "på tvärn" i halsen.
Sedan gick han och satte sig—sedan
hpn låst dörren. Men hans hjerta
ville sprängas, det föreföll honom
spm en dröm—han tordes icke tänka
på hvad som förestod.
Steg i förstugan! Nu kommer han!
f^åns tyckte att tiden stannade i sitt
l( pp.
-^-Nu felar hon tre minuter,
gosse! Nu går du i skolan. Och om
middag kommer du tillbaka—jag
skall försöka plocka envisheten af
dig, min gosse!
Måns for på dörren som en blixt.
Skulle han gå i skolan? Eller rym-
ma? Det var kanske så godt att gå
ödet—han hade ju sluppit lefvande
ut! Men "Knäcken" skulle läsa i
klassen rasta timme! Ja, det fick
gå! Han kilade till skolan, in i klas-
sen och föll ner; halfqväfd af öfver-
retningen, fick han endast fram de
orden:
—Jag har ätit upp all "Knäckens"
skåpmat.
Först trodde kamraterna att han
v<<r galen. När de så begrepo allt,
utbrast der ett jublande "hurra"!
Och sje lfva "kustus" sade:
—Klår han dig, så "murra" vi!
Och i nödfall gå vi allihop tiil rek-
torn !
Åh, hvilken spänning! Hade
'Knäcken" fått syn på dådet, månne.
Han kom. Jo, det syntes nog.
Han var likblek—det ryckte i an-
sigtsmusklerna. Men han beherska-
de sig något så när. Måns fick in-
gen fråga hela timmen. Det gjorde
honom och alla än mer ängsliga.
När det ringde, reste sig Måns,
—Jag skulle be att få slippa att gå
hem till magistern i dag och läsa på.
"Knäckens" röst skalf, när han
svarade:
—Hva' sa' du, min gosse? Kom
hit, här!
Hela klassen skockade sig kring
Måns, när denne upprepade sin an-
hållan.
Kanske märkte "Knäcken" att der
var åska i luften—kanske var han
rädd att ett utbrott skulle kasta en
skugga af löjlighet på honom sjelf
Nog af—han sade:
—Det slipper du, efter du ber så
ödmjukt!
Men hans blick var så förfärlig
att Måns aldrig glömde den, och
kamraterna ryggade tillbaka, när
"Knäcken" gick ända in .på Måns,
såg honom i hvitögat och hväste:
—Men jag skall ha dig i minne!
Historien spred sig som en löpeld
1 hela skolan och i hela staden. Måns
var dagens hjelte. Men det var en
pyrrhus-ssger. En lärare har långa
armar. 1/ åns fick nedsatt sedebetyg
för något helt annat, förstås—och
blef inte fly tad. Han måste lemna
skolan.
Några år efteråt hörde jag "Knäc-
ken" predika om "den barmhertige
samariten Det var ett godt välta-
lighetsprofom den kristliga kärleken
och intet öga var torrt i kyrkan, kan-
ske. Utom mina. Jag tänkte hela
tiden på den stackars Måns, som åt
upp "Knäckens" skåpmat. Det var
11 inte mat för Måns".
TVÅ FRANSKA DAMER TILL-
FÅ NO A TA ONA AF Rö F VA RE,
Det synes nästan otroligt i våra dagar,
då elektriciteten uträttar sädana under-
verk, då t 'legraftrådarna skicka våra
budskap från den ena ändan af jorden
till den andra och telefonen sätter oss I
föibindelse med personer på tusentals
mils afstånd, då blänkande jernskenor
äro dragna genom landet ooh både civi-
liserade nch ociviliserade nationer stå i
nära samband med hvaratidra, att lvå
franska damer kunna hafva blifvit till-
fångatagna itf röfvafe och qvarhållna
som gisslan i tretton och en half dag.
Dock likväl har detta öfverväld helt ny-
ligen egt rum.
Sistlidne femte Juni på eftermidda-
gen företogo tro damer, som vistadesvid
Koori baden, nära Konstantinopel, en
åktur till Yavala, en by I närheten. De
voro åtföljda af två beväpnade gendar-
mer, hvilka af franske konsuln blifvit
sända att beskydda dem, emedan ett
röfvarband från de närliggande bergen
hade gjort landet osäkert för damer att
färdas ensamma. De hade nästan upp-
nått sin bestämmelseort, då plötsligt ett
röfvarband framrusade och anföll dem.
Röfrarne sköto, dödande den ena hästen
och gjorde den andra obrukbar och vag-
gen mäflte stanna. Do två gendarmerna,
nnande j-pfrarnes antal förstört, flydde
T rlklnihg mot baden*. Damerna béfat-
des att stiga ur ooh blefvo förda till ber-
aren ända tills de uppnådde en liten by,
hvarest hästar erhöllos och två af da-
merna tvingades att bestiga dem. Don
tredje damen, som var sjuk ooh ej or-
kade rida, frigafs och blef befald att
ättervända till Koorl, sedan efter mycket
besvär en tarflig vagn uppletatsåthenne
Innan hon tilläts återvända, tillsades
I10n.de vilkor, på hvilka hennes två
kamrater skulle blifva frigifna. Röf-
rarne fordrade 25,000 pounds och de
bestämde en viss tid inom hvilken de
måste betalas. Då den tredle damen
ensam återkom, blef det stor uppstån-
delse blaud fransmännen vid Koori och
i Konstantinnpel, och franske konsuln
ombads att handle oförd röj I Igen.' Trup-
per utsändes genast, ooh beväpnade bön-
der sändes att förfölja röfrarne, men då
bönderna nalkades röfrarnes tillhåll,
gåfvo dessa etd på dem. Slutligen be-
stämdes ett möte mellan medlemmar
från franska legationen och några af
röfrarne, hvarvid Mr Rouet lyckades få
lösesumman nedsatt till 10,000 pounds.
Den största försigtighet och diplomati
måste utvecklas vid detta möte, emedan
eljest de begge försvarslösa fångarnas lif
voro mycket djerfva och ville ej gifva
med sig en tum frän den ställning de
intagit. Banditerna hade egentligen
legat 1 försåt för ett sällskap rika arme-
nier och hustrun till en grekisk bankir,
hvilka sades medföra en stor del pennin
gar och juveler.
Unde handlingarne afslutades emeller-
tid den 19 Juli, då de båda franska da-
merna fördes från bergen, der de hållits
fångna i nära två veckor, och öfverlem-
nades till sina vänner. Några dagar ef-
teråt fångades en af röfrarne. Resten
af bandet är ifrigt förföljdt. men o.lsst
är om de någonisn kunna fångas. Den
ena af de båda damerna är ännu så ner-
vös efter sitt äfventyr att hon måste be-
handlas af läkare, men den andra damen
berättar, bland annat, om deras tillfån-
gatagande och behandling af bandet :
"VI fördes långt in i bergen till en
plats, der troligtvis före oss fångar för-
varats. Röfvarbandet bestod af ungefär
femton män, som alls icke sågo behag-
liga ut, och då vi slutligen vant oss vid
enformigheten och förskräckelsen under
vår väntan, voro vi mycket modstulna.
En liten hydda af trägrenar uppfördes
åt oss, och löf samlades till våra bäddar.
Munnen turade om att låna oss sina
tjocka rockar på nätterne, för att be-
skydda oss mot nattfukten. Rvgnet föll
i strömmar under flera nätter, och oak-
tadt männen gjorde rllt för att beskyd da
oss deremot, voro vi genomdränkta och
ytterst miserabla. Två af röTrarde sto
do utanför hyddan på vakt och för att
passa påoss. De öfriga höllo sig akt-
ningsfullt på afstånd. Chefen för ban-
det var grek ooh syntes mycket väl upp-
fostrad. Alla männen v*ro väl klädda
och I uniformer. De behandlade oss
myoket väl ooh aktningsfullt. Då ja?
ser tillbaka pä vårt äfventyr, undrar Jag
att vi ö verlefvat det, och ändå är det
ingentilug mot hvad det kunnat vara.'
Utlandet.
Norge. Kung Leopold af Belgien
befinner sig på resa utefter norska
kusten.
Ryssland. Czarens sjukdom har
nått ett stadium, då det ansetts
nödigt hemtit prof. Mendel härifrån
för att i samråd med hofläkaren be-
kämpa densamma.
Kuba. Det säges, att general
Weyler träffar öfverenskommelse
med insurgentcheferna om blods-
utgjutelsernas på Kuba upphörande,
men äro vilkoreri derför ej ännu he-
stämda,
Matabeleland. 700 britiska trup-
per hafva vunnit en lysande seger
öfver 5 @ 7000 matnbelekrigare,
som trots sin tapperhet ej kunde
motstå elden från snabbskjutnings-
kanonerna utan flydde. Manfallet
på vildarnes sida var stort.
Tyskland. Laadet har genom
höga tullar hindrat införseln at'ryska
produkter. Rys«land år missnöjdt
deröfver. Österrike har följt samma
taktik gent emot Tyskland, isynner-
het hvad beträffar hudar och läder.
I det «enare landets fabriksstäder är
folket mycket missnöjdt deröfver.
England. Man diskuterar lifligt
sättet för firandet af drottningens
regeringsjubileum. Ett förslag lyder
med 35 mil!, pund anlägga ett
mönstersamhälle med namn af Vic-
toria Town.
— Li-Hung-Chang besöker Lon-
don och är föremål för mycken upp-
märksamhet. Den 1 Sept. ämnar Lt
inträffa i New York.
Frankrike. Grefven och grefvin-
nan Casa-Miranda skola, enligt de
franska tidningarne, under den när-
maste tiden uppehålla sig i Luzern.
Grefvinnan är vår berömda sångerska
Christina Nilson.
— Från Havre telegraferas den 7
dennes, att roddbåten Fox, som af-
gick från New Pork den 6 Juni, med
trå sjömän Frank Samuelson och
George Harhoe om bord, anlände dit
nämnde dag.
England. Från London telegra-
feras, att en ohygglig scen förekom
i måndags afton förra veckan på No-
velty teatern, der skådespelet "Th«
sins of a night" uppfördes. Mr Cro-
ziei spelade bofvens rol och i sista
akten skall han dödas med dolk, för
syns skull. Men nu skedde det på
fullt allvar och dolken inträngde i
Croziers bröst och han dog inom
några minuter. Bestörtning rådde
på scenen, och en läkare blef tillkal-
lad, men han kunde Icke göra någon-
ting. Åskådarne tyckte om ett så
realistiskt drama och applåderade af
alla krafter.
Spanien. Den spanska drottiiin-
gen-regeutinnan har med den lille
konungen först nyligen lemnat det
glödande varma Madrid och begifvit
sig tdl sitt vanliga sommarresidens i
San Sebastian. Det säges, att skälet
till att hofvet hållitj ut så länge i
Madrid är en prisvärd sträfvan att
spara på nationens penningar. En-
ligt det spanska ceremonielet skall
nemligen kongressens adress till tro-
nen öfverbringas af en kommission
på femton medlemmar i galavagnar
med pudrade lakejer, militäreskort
och många andra omständigheter.
Hade nu regentinnan afrest före
adressdebattens afslutande, skulle
det hafva kostat staten 140,000 kro-
nor attöfverbringa adressen till drott-
ning Kristina, och det är dessa pen-
gar, hon velat bespara staten.
h
m
B
A
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 1, No. 19, Ed. 1 Friday, August 21, 1896, newspaper, August 21, 1896; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth202865/m1/1/: accessed April 26, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .