Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 2, No. 46, Ed. 1 Friday, February 11, 1898 Page: 6 of 8
eight pages : ill. ; page 22 x 15 in. Digitized from 35 mm. microfilm.View a full description of this newspaper.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
y
FRAMTIDSMAM
AF
Georg Nordensvan.
(U) (Ports. fr. föreg. nr.)
18.
IDEALISM OCH MATERIALISM.
I)et ringer på tamburdörren! Hv .a
kan (let vara? undrade generaldirek-
törn, der han satt i sin soffa med en
tidning, i hvilken han ej läste, i knät.
Det var dagen efter den, då de sam-
tal, vi i föregående kapitel åhört, för-
siggått. Mörk och tung hvilade him-
len gra öfver hufvudstaden, dystra och
nedslagna voro människorna, åtmin-
stone medlemmarne af den familj, vi
nu besöka.
Det är en herre, som vill tala
med generaldirektörn! Han lemnade
det här kortet, sade tjänsteflickan.
— Professor V***, läste värden och
tillade: inte känner jag honom. jag
vet mig aldrig ha hört hans namn ens!
— jo, det är sant, jag tror, jag har sett
det i tidningarna någon gång, — livad
kan han vilja mig?
Derpå gick han ut i salongen, der
den främmande väntade. Professorn
var en medelstor man med kraftiga
lemmar och en verldsmans hållning.
Hans ansigte var vackert, den höga
pannan hvälfde sig ädelt öfver ett par
djupa glansfulla ögon, hans blick för-
rådde en skarp och öfvad iakttagelse-
förmåga, munnen med sitt fina leende
vittnade om, att han ej endast såg lif-
vets allvarliga sidor utan äfven hade
sinne för skämt och löje, det långa
pipskägget o. de väldiga mustascherna
gåfvo honom ett krigarlikt utseende,
och det gråa håret, som var kammadt
rätt uppåt, slöt sig i mjuka lockar efter
hufvudets form. Hela lians person gaf
intryck af en ovanligt rikt utrustad
själ, och ett ädelt, rnildt behag, som
talade ur hans minsta rörelse, förrådde,
att han var van att röra sig i de finaste
kretsar.
— Generaldirektör Stjernberg, för
modar jag? sade han, då denne inträd-
de.
— Till er tjänst! Var så god och tag
plats, herr professor!
De båda herrarne satte sig.
Jag har kommit hit, började pro-
fessorn, för att tala med er om en vig-
tig sak. Den rör er son.
Generaldirektören såg upp
— Min son? sade han.
-- Ja! — Jag ansåg det vara min
liligt att söka om möjligt återställa det
goda förståndet mellan honom och er.
- Jag visste inte, att professorn
kände honom
— Jag gjorde af en händelse hans
bekantskap i går, då han anmälde sig
som lärjunge vid fria konsternas aka-
demi.
— Gjorde han?
— Ja!
— Professorn har då någon befatt-
ning vid denna akademi?
— Nej, jag var blott på besök hos
intendenten, då er son kom dit.
— Tillåt mig fråga, förrän vi gå
vidare, — hvilken befattning har herr
professorn?
— Jag smickrade mig af att tro, att
ni visste det, sade denne.
Nej, jag har aldrig hört er omtalas,
sade värden med det mest oskyldiga
utseende.
Professorn log.
Då måste jag väl tala om, att jag
är målare.
—- Såå!
Och för att nu gå rakt på saken,
så — er son har talat om för mig, hvil-
ka händelser voro förknippade med
lians val af lefnadsyrke.
— Då har han väl färglagdt mitt
handlingssätt, tänker jag.
— Tvärtom misstänker jag, att han
varit särdeles skonsam i sina omdömen
om er. — ursäkta min uppriktighet!
För all del! — Herrar konstnärer
veta att uttrycka sig!
Gästen kastade en genomträngande
blick på sin värd men svarade helt
lugnt:
— Jag har sett några a. er sons teck-
ningar. De visade mer än väl, att han
aldrig haft någon handledning i rit-
konsten, der funnos fel, men der fun-
nos äfven förtjänster och dessa ovan-
ligt stora, som uppenbarade, att hans
öga är öppet för det utmärkande (i
personers anletsdrag, en stor lätthet
att sätta sina tankar på papperet, en
glödande inbillningskraft, med ett ord
sagdt: er son har stora anlag för må-
larkonsten. ocli han kommer en gång
att stiga högt deruti, såvida ej hans
framgång hindras af allt för stora mot-
gångar.
Generaldirektören hade suttit tyst,
och ingen rörelse i lians drag visade,
att lian uppfattat betydelsen af profes-
sorns ord. När denne tystnat, frågade
han:
Och om professorn misstager sig i
denna förmodan?
Jag misstager mig ej! avirade
denne bestämdt. En så gammal och
—• tiilftt mig säga det — så evfaron
målare som jag misstager sig into på,
om en yngling har anlag för konsten
eller ej, — i synnerhet i detta fall, då
man ei kan taga miste derom. — Hvar
och e... som har minsta inslgt 1 bildan-
de k' est, ser genast af er sons teck-
ning"-. att han endast behöfver under-
visning för att kunna utföra sina in-
billningsfoster < 911 tanken motsvaran-
de form.
— Xr det endast för att säga mig det
der, som herr professorn hedrat mig
med besök? sporde värden kallt.
— Jag tycker, svarade denne, att det
är mer än nog skäl för ett besök, att
bedja en fader behandla sin son efter
förtjänst.
— Det är just det, jag har gjort!
— Förlät mig, men det har ni icke
gjort. Ni har tvärt om sökt hindra ho-
nom från att följa sin kallelse och att
göra sitt och ert namn ryktbart.
— Att göra sig olycklig menar ni!
— Olycklig! sade professorn med ett
nästan sorgset leende. Det hörs allt
för väl, att ni är mer än okunnig i allt,
som har afseende på konsten och dess
utöfvare. Förlåt mig, att jag säger min
tanke uppriktigt! — Er son har en
konstnärs själ, — endast denna för-
säkran af en man, som känt och kän-
ner sådana i mängd från Europas alla
länder, som sett sådana utbildas under
sina egna ögon, och som sjelf känt
konstnärskallelsen i sitt bröst, borde
bestämma ert handlingssätt. Inser ni,
livad mina ord betyda? — Äfven om
han ej blefve en ryktbar målare, skulle
han likväl icke bli lycklig i något an-
nat yrke, — han skulle alltjämt sörja
sitt spilda lif, sin gerning på jorden,
han skulle aldrig finna något lugn el-
ler någon ro för tanken på sitt nuva-
rande tillstånd, jämfördt med det, han
borde befunnit sig i, om ej hans fader
af missuppfattad omtanke hade stängt
porten till hans förlofvade land. Och
hvilket förhållande skulle inträda mel-
lan er båda? I er skulle han ständigt
se den, som sköflat hans paradis och
bortdrifvit honom derifrån, — han
skulle kanhända med bitterhet i hjär
tat hyckla kärleksfulla ord men i sitt
inre önska, att ni varit död, ty i sådant
fall skulle ingen ha stått i hans väg,
då hade han ej varit fängslad med sin
egen fader till väktare. Och han skul-
le sluta i förtviflan och måhända sjelf
förkorta sitt lidande och söka en frivil-
lig död med förbannelsen öfver er på
sina läppar. Låt mig tala till slut!
fortfor han med ifver, då generaldi-
rektören vid de sista orden rest sig och
ämnade afbryta hans ord. Ni vill säga,
att en nutidens ungdom snart skall
foga sig i nya förhållanden och skatta
en säker inkomst, en betydlig förmö-
genhet högre än allt annat, och deruti
skulle ni ha rätt, om saken gäide en
annan, men denna gången gäller det en
konstnär, ty en sådan är er son i sitt
hjärta, och han offrar allt för att kunna
nå sitt mål. Och ni talar om att göra
honom olycklig genom att låta honom
följa sitt inres kallelse!
- Herr professor, dessa ord —
— Jag förstår, livad ni ämnar säga,
afbröt gästen. Jag har ej just valt
mina uttryck, jag är upphetsad och
dess utom van att öppet säga min tan-
ke, — väl vore, om alla edra vänner
gjorde det! Och skulle ej hvad jag sä-
ger falla er i smaken, så får ni trösta
er med, att sanningen är sur nog ibland.
Jag har nu endast velat visa er, att er
sons lycka beror helt och hållet på,
om han skall tvingas till ett yrke, som
han måste afsky, eller får egna sig åt
(let, han älskar.
- Ni ser saken från en helt annan
synpunkt än jag, började nu general-
direktören i sin ordning, och derför vet
jag inte, om jag behöfver för er ut-
veckla bevekelsegrunderna till mitt
förfarande. När jag velat, att min son
skulle välja sig ett nyttigt yrke, sä
var det i den afsigt att försäkra honom
om en trygg framtid, och den, som har,
hvad lian behöfver, är ej olycklig. Så
hänger det i hop med den saken!
— Tror ni verkligen det? sporde pro
fessorn. Då äro vi af fullkomligt olika
mening. Är ni sjelf lycklig för när-
varande?
— Jag? — Hm! — Nej, det måste
jag tillstå, att jag inte är, men det är
Gösta, som hopat sorger öfver mitt
hufvud.
— Det beror endast och allenast på er
sjelf att häfva denna sorg. Låt honom
följa sin inre kallelse, och edert namn
skall en gång lysa i det skönas verld.
- Det... mitt nan,n är för godt åt
en artist!
— Hvad? sade professorn och steg
häftigt upp. För godt! Ah, jag höll
på att glömma, med livem jag talade,
mumlade han, i det han åter satte sig.
Herr generaldirektör, om ni ej kan
uppfatta konstens storhet och betydel-
se, så bör ni åtminstone ej nytja så-
dana uttryck om henne, ty derigenom
nedsätter ni er sjelf i andras ögon.
Jag tackar för ert råd!
— Hur tror ni människoslägtet såge
ut, om det ej funnits konst?
— Det vet jag inte, men jag har redt
mig mycket bra utan sådan.
Men ni måste väl erkänna hennes
värde i alla fall?
— Det är rätt vackert att ha taflor
i sina rum, och modernt är det också
men någon nytta dermed har jag
aldrig märkt, och de, som omfatta ett
sådant yrke, äro ena onytt— Förlåt
111ig. herr professor, jag glömde att ni
- Det var inte min afsigt att såra
er.
Fortsätt, jag ber! bad gästen med
ett Ironiskt löje. Visserligen är jag ej
van att höra dylikt 0111 mig. men det
kan vara rätt nöjsamt att se sig be-
dömd från olika punkter. Men säg mig,
min herre, fortfor han, när ni är ned-
tryckt och olustig, eller när ert arbete,
er sysselsättning synes er för enahan-
da. går ni inte då upp i någon konst-
samling för att uppfriska er vid åskå-
dandet af snillenas verk?
— Nej! Jag har annat att göra än
att gå och se på taflor.
— Men ni går väl ändå upp på muse-
um ibland?
— Jag har aldrig varit der.
— Inte? Ni har således ej alls reda
på, hvad edra landsmän förmått fram-
bringa. Nå, i sådant fall förvånar det
mig mindre, att ni nekat er son gå in
på en bana, som ni ej känner till. Men
om nu jag, som har någon erfarenhet
1 den vägen, försäkrar er, att den ba-
nan, — äfven om man uppfattar henne
endast från det ekonomiskas synpunkt,
— är fullt ut jämgod med en ämbets-
mans, hvad säger ni då?
— Jag säger, att den stora skilnaden
ligger i inkomsterna, som i ena fallet
äro bestämda men i det andra ytterst
osäkra. Hvem vet, om han blir en
storhet, hvem vet, om hans taflor bli
sålda? Kanhända blir han sjuk, —
hvaraf skall han då lefva? Nej, herr
professor, edra övertalningsförsök tjä-
na till intet. Jag har tänkt på saken
mycket länge, och (let är af omtanke
för min sons framtid, som jag bestämt
hans bana efter mitt sinne, då han en-
dast vill sin egen ofärd, ty dertill kan
ni likväl icke neka, att många konst-
närer varit olyckliga och i små om-
ständigheter.
— På det senare går jag in, men det
förra tarfvar bevis, och för öfrigt sä
har flertalet af framstående förmågor
blifvit efter förtjänst lönade redan i
lifvet. Tillåt mig att nämna ett exem-
pel, som verkligen har någon likhet
med förhållandet mellan er och er son.
När jag på slutet af 1840-talet var bo-
satt i Paris, såg jag en ung gosse, som
fann sitt enda nöje i teckning, som
ritade af allt, hvad han såg med en
vidunderlig snabbhet, och ehuru hans
färdighet var en följd endast och alle-
nast af anlagen, så väckte han den
största uppmärksamhet af konstnärer-
ne i nämda stad. Hans karikatyrer
voro de mest uppsluppna man kunde
se, och redan vid femton års ålder
kunde han gifva ut en förträfflig sam-
ling deraf. Hela lians håg stod till att
blifva konstnär, men hans fader, som
eljes var en förträfflig man, — han var
ingeniör, — ville, att sonen skulle gå
samma bana, han sjelf gjort, — han
liksoim ni ansåg konsten vara en högst
osäker födkrok, men han ringaktade
henne ej. Då råkade en dag en fransk
målare, jag kommer ej i håg hans
namn, få se några af gossen tecknin-
gar; lian häpnade vid åsynen af dessa
vilda men genialiska utkast, och han
gick upp till fadern. "Er son har håg
och anlag för konsten," sade han, "om
ni låter honom gå den vägen, skall hans
namn en gång lysa öfver verlden,
men om ni påtvingar honom ett annat
yrke, så blir han en eländig och onyt-
tig varelse på jorden, ty hans hufvud
kan ej rymma mer än detta enda. Välj
nu!" Och den fadern han var till sin
och konstens lycka så öm om sin sons
väl, att han gaf efter, och han fick ej
ångra det. Målarens förutsägelse har
gått i fullbordan, sonens namn lyser
som en tindrande stjärna öfver hela
verlden, och ingen bildad person! är
okunnig om detsamma. Och vet ni
hvem den gossen var? —- Han hette
Gustave Doré.
— Ja, det kan så vara i Frankrike
sade generaldirektören, som ej ville lå
ta sin gäst veta, att detta namn var
för honom okändt. Det fins mycket rikt
folk, som kan understödja unga för-
mågor, men här i landet ha de ingen
framtid.
— Så! Ni vill kan hända, att jag
skall nämna ett par dussin namn på
framstående konstnärer, som blifvit
uppburne och värdigt lönade i vårt
land?
— Behöfves inte!
•— Ni erkänner då det orätta i ert
yttrande?
— Nej visst inte, ty om äfven en och
annan haft framgång, så är det inte
sagdt, att min son skall vara en af
dessa utvalda. De, som inte blifvit
ryktbara, som gått under i armod eller
förtviflan öfver sin bortkastade ung-
dom, dem talar man ej om, och de äro
ej så få.
— Det är klart, att i vårt yrke lik-
som i hvarje annat skall en och annan
liafva misstagit sig om sina anlag
och stanna på vägen, men ni behöfver
alls inte frukta, att er son skall drab-
bas af denna lott.
— Jag har nyss sagt er mitt beslut
och de bevekelsegrunder, som förmått
mig dertill.
— Ni framhärdar således i edra åsig-
ter?
— Ja!
— Och ni bär aiyvaret för —
Det är nog taladt derom!
— Det tycker ni men inte jag! ut-
brast professorn, upphetsad af den an-
dres köld. Ni har gjort en gerning,
som ni en gång skall bittert ångra, var
säker på det. Och om er son skulle
blifva nedslagen eller förtviflad öfver
er hjärtlöshet, om han till följd af ert
motstånd förlorar hoppet på sin fram-
tid och tron på sin kraft, så är ni skul-
den dertill. Det fins en Nemesis, och
vedergällningen skall en gång falla
tung på ert hufvud! Farväl!
Med dessa ord vände den förbittrade
gästen sin värd ryggen, tog sin hatt och
gick. Generaldirektören följde honom
till dörren med ett öfvermodigt löje på
läpparna. I tamburen möttes de af en
ny besökande, som just anländt och
stod i begrepp att stiga in i salongen.
Då den främmande fick se professorn,
Utbrast han häpen:
— Professor V***!
— Just han! sade denne.
Nu skyndade den främmande, som
var ingen annan än grossliandlar Gull-
berg. fram. fattade professorns hand
och bugade sig med största ödmjukhet.
— Hvad har förskaffat min vän här
äran af herr professorns besök? Men
se der är han ju! God middag, herr
generaldirektör, hur står det till? Jag
visste inte, att ni var bekant med vår
ryktbare—
•— Jag är det heller inte!
— Nå det var eget!
— Farväl, mina herrar! sade profes-
sorn, som r>u tagit på sig öfverrocken.
— Mjuka tjänare! sade grosshandlarn
bugande, i det han öppnade dörren.
Professorn aflägsnade sig med en
kall bugning för ställets värd, som be-
svarade henne ännu kallare.
— Jag ansåg mig skyldig att gå upp
för att tacka för senast! sade den nye
gästen.
— Behöfdes inte, eliuru det natur-
ligtvis är ett stort nöje för mig att se
herr grosshandlaren. Sitt ned, var så
god!
Grosshandlaren intog den plats, som
målaren nyss innehaft.
Jag tackar! sade han. Det är
kanske ogrannlaga af mig att blanda
mig i saker, som ej röra mig, — men
det förundrade mig verkligen att träffa
professor V*** hos eder.
— Hur så?
— Jag visste ju, att ni inte sätter
stort värde på konsten, och derför —
När anan tränger sig på mig, så —
Professorn är eljes inte känd för
det. Tvärt om trängas vårt lands ri-
kaste maecenater kring honom.
Kring honom, sade ni? sporde
värden förvånad.
- Ja, det vet ni väl!
- Har han då så mänga beställnin-
gar?
- Åh nej, det har han just inte nu
mera, men alla känna sig smickrade
af hans umgänge och täfia om att se
honom såsom sin främste hedersgäst
vid festliga tillfällen.
— Den der målarn?
— Ja visst! Det fins för öfrigt flere
än han, som äro lika uppburne. Han
är god vän — kan man nästan säga —
med kungen, är ofta hos honom, och
(lå uppgöra de planer, som i storhet
knapt liafva sin like. Ni ser så förvå-
nad ut!
— Ja! Jag är verkligen litet häpen.
En målare! Hvad har han då gjort för
storverk?
— Det behöfver jag väl inte nämna
för er. Hans taflor äro spridda kring
Europa, — en och annan har nog hit-
tat vägen öfver Atlanten också. Hans
namn är kändt öfver allt, och han sjelf
blir ärad och uppburen, hvart han
kommer, både för sitt namns skull och
för sina kunskaper, som i sällskapslif-
vet framträda på det mest behagliga
sätt.
- Ni känner honom närmare?
- Det gör jag inte, — jag har blott
haft den äran att vara tillsamman med
honom ett par gånger.
- Högmodig tyckes han då vara!
— Högmodig! Han? Nej, förlåt
mig, men det var det största misstag,
ni på långe begått. Om någon hade
skäl att vara högfärdig, så vore det
han, men kan man väl någonsin träffa
på en mera vänlig, mera underhållande
människa, en mer fördomsfri och an-
språkslös personlighet? Han har sett
så mycket af verlden, vistats många år
i Italien och Spanien, varit i Asien, i
Afrika — öfver allt, och han förstår
att så lifligt berätta om folk och konst-
förhållanden och sådant der i de trak-
ter, der han visats, att det är ett sant
nöje att höra honom. Han lär ämna
resa utomlands nu i t.agarna, har jag
hört.
— Ni blir riktigt vältalig! invände
värden ironiskt. Jag känner inte mer
igen er!
-— Det vore inte underligt!
— Och ni älskar konsten, hör jag?
— Ja — ja visst! Mycket vackert
eller hur? Det kostar förstås att köpa
taflor, men man har alltid det ljufva
medvetandet att ha understödt, snillet.
Men det var sant, er son — hur är det
med honom?
— .To, — han har rest till landet på
en tid, sade värden.
— Rest till landet?
— Ja visst! Finner ni det underligt?
— Han har ju flyttat till Luntma-
kargatan!
Värden blef liögst obehagligt öfver-
raskad vid dessa ord.
Han hade ju så sorgfälligt dolt sa-
kens verkliga sammanhang, och nu
hörde han, att den sorgliga sanningen
var känd.
— Ni vet då?
— Det talade min hustru om för ett
par timmar sedan. Hon hade hört det
af en sömmerska, som fått veta det af
en madam, som var hemma och skura-
de hos denna.
-— Fördömdt! Hur har den förargliga
historien kommit ut?
— Hon visste också att tala om orsa-
ken till hans bortflyttning, men det var
endast en mängd sammelsurium, som
hon inte sjelf kunde hålla ihop en
gång. men det handlade om — ni miss-
tycker väl inte, att jag säger det, som
jag hört —
— Säg ut för all del! •
— Han skulle — det är naturligtvis
osanning allting — han skulle ha pant-
satt några dyrbara nipper, som hans
mor —
— Nej! afbröt värden. Låt mig slip-
pa höra sådana historier 0111 min fa-
milj! Det är de eländiga sqvaller
käringarna, som hittat på dylikt!
Emellertid var han nu tvungen att
omtala händelsen, så som denna verk-
ligen tilldragit sig. Då han slutat, sa-
de grosshandlaren:
— Jag var också säker på. att det
der var uppdiktadt, — jag sade det åt
grad, när sådant händer, ty många tro
på det.
— Jag undrar, om det är mycket
kändt?
— Det skulle jag tro, ty sömmerskor
och hjälpmadamer, som gå från fna
huset till det andra, ha en märkvärdig
förmåga i det fallet. — få de nys om
en sak, så är hon inom en timma känd
i hela staden. — Nå, hur ämnar ni gö-
ra med pojken?
— Om han kommer åter och vill foga
sig efter min vilja, så förlåter jag ho-
nom och glömmer hans uppförande,
men i annat fall —
— Så får han sköta sig sjelf! Allde-
les min tanke! — Hm! Gå och vilja
bli konstnär!
— Jag trodde, inföll generaldirektö-
ren, att ni skulle taga hans parti. Ni
älskar ju konsten, sade ni?
— Ja visst! Stora konstnärer, men
inte sådana ungdomar, som ingenting
kunna. Nej, de som redan äro fram-
stående eler inte ha annat att göra,
de kunna ju roa sig med att måla taf-
lor, — det tycker jag inte illa om, —
men för en ung man att gå och egna
sitt hela lif åt dylikt, det går då rakt
inte an.
— Alldeles min tanke!
— Nej, skall jag väl inte besvära
längre, sade gästen och reste sig. Mju-
ka tjänare, herr generaldirektör! Jag
önsKar, att flyktingen snart kommer
åter!
— Ni tror, att han gör det?
— Derpå är jag tvärsäker! Sådana
infall feifva snart med sig, det vet jag
af egen erfarenhet. Min äldste son
ville i sin ungdom nödvändigt gå in vid
teatern, — kan man tänka sådana dum-
heter? — Grosshandlar Gullbergs son,
född till min efterträdare i firman
Gullberg et kompani bli
lare!
— Ni tycker naturligtvis icke om
teatern?
— Det är trefligt att se på, det är det
visst, — i synnerhet roliga stycken,
som man får skratta åt, sorgspel kan
jag inte med — gå och betala får att
få sitta och lipa, — men att ha det som
yrke, — nej, fy då!
— Nå, hur bar ni er åt för att få bort
de der grillerna ur hans hufvud?
•— Jag visade honom min kassakista,
mina obligationer och andra värdepap-
per och sade: Om jag får lefva och ha
helsan, så få du och dina syskon ärfva
allt det här och mera till, men då skall
du också göra mig till viljes, — går du
åter och blir en sådan der odåga, så
får du aldrig se röken af det! — Så
sade jag, och det tog skruf, må ni tro.
— Och er son?
— Han sitter nu på Wilsons et kom-
pani kontor i London och tänker på
min kassakista. Ha, ha, ha! Han blef
botad med glans, eller hur? Så skall
hon tagas, ungdomen! Mjuka tjänare!
Jag ber er framföra min vördnad för
damerna!
— Farväl! Jag tackar för besöket!
Gästen gick.
— Det är endast frågan, om det med-
let duger i afseende på Gösta! tänkte
generaldirektören,under det han stäng-
de dörren efter den bortgående.
äro ena riktiga stackare — icke san -'
— så lär det väl ännu dröja en tid.
Min sons förhastade uppträdande på
festen hos vår slägting generaldirektö-
ren, var ju höjden af oförskämdhet.
Jag förstår ej, hvad han tänkte på, som
ej lät gamle, erfarne och sanningsäl-
skande män nedsätta den nya tidens
dumma och uppblåsta banerförare,
hvilka endast äro valpar och spolingar,
som ni så träffande uttryckte er. Det
var som sagdt högst obetänksamt
gjordt af honom, och till hämd vill jag
sända honom ert af en lika rättmätig
som högsinnad vrede förestafvade bref,
på det han deraf må lära känna sin
egen ringhet och sin motparts upphöj-
da tänkesätt. En resa härifrån till
Upsala enkom för att piska upp honom
blefve litet för kostsam, hvarför ni må-
ste ursäkta mig, att jag ej sträcker min
vrede så långt. För öfrigt anser jag
mig skyldig nämna, att mina känslor
för eder fullkomligt delas af min son,
ehuru han möjligen ej har det klart för
sig ännu.
Emellertid var det mig synnerligen
kärt ätt skriftligen göra herr baron?
bekantskap — jag gör mig redan de
allra största förhoppningar att förr el-
ler senare få personligen uppvakta
den man, hvars blotta ord beredt mi.4
så mycken verklig glädje.
Med största högaktning har jag äran
teckna
Herr barons hörsammaste tjänaie
Jöns Salmberg.
<
19.
ÄNNU EN GÅNG ANDRAS BREF.
öfoerste Hehnklov till kommi istcr
Salmberff.
Stockholm den 20 September 1867.
Hur liar ni uppfostrat er son, herre?
Ni, som är prest, borde väl ha kun
nat bibringa honom litet hyfsning,men
det ser inte så ut, eller hvad tycker
ni? Det är en ljus pojke, er son, och
han utmärker sig litet livarstädes. In-
gen vet hur han kunde drilla sig ige-
nom studentexamen, men det var väl
allt litet si och sä, och den spolingen,
som inte är torr bakom öronen, vill
mästra gammalt folk, kommer och är
oförskämd i sällskaper inför en mängd
fint folk, i hvars närvaro han inte är
värd att vistas, och hvilka hindrade
mig piska upp honom, ty stryk förtjä-
nade jag — att ge honom. Fördömda
valp! Jag kan inte tänka på honom
utan att bli ursinnig. Och ni — ni är
prest ni och har inte kunnat lära ho-
nom folkvett, jo det är snygga pappor,
ungdomen har nu för tiden! Emeller
tid har jag härmed velat underrätta er,
att om er son sticker näsan innanför
mina dörrar, så låter jag kasta ut ho
nom, ja det gör jag, så mycket ni vet!
Sakramentskade pojksnyffel! Tror sig
vara en riktig storkaxe, kan tänka!
Men det är hans föräldrar, som gjort
honom så der uppblåst, och de få bära
ansvaret för hans galenskap så godt
de kunna!
Axel Relinklou.
Komministerns sca
Nytorp den 23 September 1867.
vore lika upplyste och verkligt bildade
min hust'-u, men det är förargligt i hög' män som herr baronen, men som de
Högvälborne herr baron, kommendö-
ren och riddaren!
Det var mig en utomordentligt
stor glädje att fä mottaga herr barons
vänskapsfulla bref, för hvilket jag
hembär min varmaste och uppriktiga-
ste tacksägelse. Jag kan säga, att det
beredt mig mycket nöje, på samma
gång som jag måste tillstå, att jag ge-
nom bref från min oförbätterlige son
förut fått kännedom om den deri af-
handlade saken. Per är nu i Upsala
och bereder sig att på lika listigt sätt
som vid studentexamen"drilla" sig ige-
nom prestexamen samt att småningom
lyckas bli torr bakom öronen. Sist-
nämda mål skulle han säkert mycket
snart nå, derest högskolans professorer
/Yr Salm l er g till GCsta Sljtrnlttg.
Upsala den 1 Oktober.
Hedersbror!
Fy, hvad här är tråkigt! — Skall
detta vara det glada Upsala, sm hägrat
för mig såsom ett ideal af städer?
skådespe- Qgr dig aldrig några förespeglingar,
bror, ty då blir du stukad, blir flat som
en flundra, som jag är i denna stund.
Första intrycket af staden var godt,
men efter ett par dagars vistelse häl*
uppkomma andra känslor. Gatorna
äro täckta med — sten, tror du, — nej,
tack vackert, med alnshög gytja, och
der får man gå och klifva med fara för
lifvet. Nu tror jag på berättelsen om
några studenter,som klädda till riddar-
madamer satte sig i en båt, spände en
oxe för den och på detta sätt färdades
genom stadens gator. Om det modet
helst blefve allmänt, så kunde vi få ett
nordens Venedig, — det vore alltid nå-
got. — Det andra intrycket, jag fick
af denna stad, var att han stinker af
lärdom, — förlåt mig uttrycket, men Sä
är det. Luften till och med är så lära.
att en nykomling känner sin ringhet
i hög grad. Hvart man kommer i den-
na nutidens Mimers-brunn, mötes man
af latinska inskrifter, svenska språket
är naturligtvis för simpelt, för barba-
riskt för herrar lärde. Ingenstädes
får man slippa se dessa utgjutelser, —
till ch med på kyrkogården äro graf-
stenarne fullklottrade med latin. Fat-
tas blott, att bodskyltarna och gator-
nas namn också voro på nämda språk.
Så har jag varit och sett mig omkring
litet i högskolans allra heligaste, men
der såg för ruskigt ut, och så har jag
fått göra en titt in i konsistorium, ,i
hvilket vördnadsbjudande rum jag hög-
tidligen skref in mig och fick mitt stu-
dentbref, affattadt på ett utan tvifvel
mycket lärdt och djupsinnigt språk och
efter formulär, som troligen blifvit
uppgjordt, då gamle Sten Sture in-
stiftade högskolan. Dessutom instäm-
mer jag med Vadman — eller hvem det
nu var — att konsistorium borde rap-
pas. Vidare har jag — höjden af lyck-
salighet! — blifvit förestäld för ett par
professorer, säkert födda på sexton-
hundratalet. Pånågra föreläsningar har
jag också varit, de voro rätt bra ehuru
rysligt torra. Jag kände mig ej till-
fredsstäld af dem, ehuru deras innehåll
var både djuptänkt och de utfördes
väl. — Nationssalen är rätt treflis.
Ännu har man icke kommit in i vin-
terlifvet, som en af mina nya bekant-
skaper uttryckte sig. På hösten är här
alltid dystert, sade han vidare, det är
egentligen endast under Maj månad,
som Upsala går an, men då är det en
treflig stad. Med åtskilliga ungdomar
af flera slag har jag gjort bekantskap
(det vill säga druckit brorskål), men
ännu känner jag ingen närmare.
Hvad stadens yttre vidkommer,så in-
skränker jag mig till att nämna, att
utsigten från slottsbacken är vid-
sträckt, parkerna och botaniska träd-
gården äro snygga och domkyrkan
sku-le vara öfverväldigande, om xion
ej så ut- som invändigt vore bortfu-
skad. Det är en skam för vårt land,
att dess förnämsta tempel skall få bi-
behålla det utseende, som smaklösa
byggmästare liafva gifvit det. På de
götiska tornen stå Hårlemans natt-
mössor och förkunna för alla de främ-
lingar, som nu, sedan järnvägen är
färdig, besöka oss, om svenska folkets
brist på skönhetssinne. I går var
jag i gamla Upsala, drack mjöd ur horn
och besökte de gamla gudars hemvist,
dessa makter, som ej äro döda, utan
som lefva bland oss i människosinne-,
i naturens under, som uppenbara sig i
forsens dån, i furans sus, i tordönets
buller. Nej, de lefva, och deras väldi-
ge andas sträcka än i dag värjande
händer öfver norden — öhlenschläger
må sedan aldrig så högtidligt hafva
förklarat, att de lemnat sina veka ätt-
lingar.
(Forts.)
J':
i
M
O
KONSTKRITIK. Besökanden: — \!
kallar denna tafla "En Junidag", men
löfven ha ju redan fallit af träden.
Målaren: — Jo, ursprungligen sutto
de nog pH träden, men konstkritiken
gick så illa åt duken, att nästan alli-
hop föl lo af. — Boston Traveler.
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 2, No. 46, Ed. 1 Friday, February 11, 1898, newspaper, February 11, 1898; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth202937/m1/6/: accessed July 16, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .