Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 6, No. 28, Ed. 1 Thursday, July 11, 1901 Page: 6 of 8
eight pages : ill. ; page 22 x 15 in. Digitized from 35 mm. microfilm.View a full description of this newspaper.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
TEXAS POSTEN, AUSTIN, TEXAS, lOHSDAUEM DEN 11 JULI 1 .
|IIIIIIIIJIIIIIIIIIIUIIIIIIIIIIIIIIIIlllllllllllUUUillUIIII{llllllllUllllllUllllllUII
^Can<ioc^ £Rin
9<
MlUMIMMMMHIMi
Brottmålshistoria,
öfversatt frän engelskan
___åt MATHILDa lamglet.
ANDRA BOKEN:
HURU HAN VaFVER EN SPINDELVÄF.
Forts. fr. föreg. nr.
Med dessa ord upptog han
De båda godståg, som plägade
stanna här, hade redan pt-sserat
och stationsinspektoren var ledig
från alla bestyr. En en la blick
hans redbara och intelligenta an-
sikte öfvertygade detektiven, att
han hade en pålitlig person att gö-
ra mod. Han började genast sitt
förhör.
—Är det många passagerare, ut-
om stenhuggarne, som stiga på
här? frågado han.
—Icke särdeles många, avarade
inspcktorn godmodigt. Jag tän
ker, att jag godt kan räkna dem
på fingren af min ena hand, för
denna månad, tillade han skrattan~
de.
—Ni skulle således helt säkert
bemärkt om någon här i orten
främmande herreman hade stigit
på tåget här—icke sannt?
—Skulle tro det! Vi ha' inte
så ofta besvär med sådant folk-
någon gång—förstås—någon gång.
—Kan ni sä?a mig, om en ung
man med ovanligt mörk hy och
svarta, tjocka mustascher, med
beslutsam min, måhända något
upprörd också, här stigit på tåget
från Monteith—låt mig se—någon
dag i förra veckan '<
—Jag vet inte så noga, svarade
mannen eftertänksamt. Mycket
mörklagd, sade ni, och med svarta
mustascher? Låt mig so?
—Ingen sprätt, upplyste Hyrd,
utan en kraftfull man, son) vet
hvad arbete vill *äga. Han hado
troligen mycket brådtoni och hade
gått sig varm, och om han hade
någon öfverrock, så ver don grå.
Inspektörens panna ljusnade.
—Nu mins jag det, sade han.
Har han inte, trots sitt mörklagda
inseende blå, mycket klara ögon ?
Och god färg?
Byrd nickade jakande.
—Och hade han icke med sig on
resväska af underlig form, som
han var mycket rädd om ?
—Jag vet icke, sade Byrd, men
i detsamma kom httifltMff model
lon och tillade i säkjr todl
freda
ha<ie
ställa den(flhy|e, ty
genast: qOT [[[]
—Jag ptarinner.mig.gweV . väl
en sådan ^étåbn.- • Jag såg. .honom
innan han^ojii fram-ti 11-stationen,
redan där^li^rfa ' på-' läödéVägCft. ,i världen skulle-ej
Han kora hit tiir fotsöchbadö gålt -
fort. Han såg ut som om haj
ur
sin annotationsbok den teckning
hun där förvarade, vibade inspek-
torn det nu till fullkomlig likhet
ändrade porträttet af Manseli, och
frågade, om han igenkände det.
Det bestämda ja, som han fick
till svar, gjorde alla öfriga frågor
öfverflodiga.
grubblat på något,
person, som man
att bemftrka.
honom?
ofrÅh, just ingenting
in ejJ^an unc
gOrr*
Det var on
underlåta
it med
vin inträffat inol
Han var
öfver en olycka,
bv(B intrauat inom familjen, och
hans anhöriga äro oroliga öfver
honom, ty han har rest bort, utan
att för någon tala om hvart—det
är alltsammans. Tror ni, att ni
skulle kunna känna igon hans por-
trätt, om ni finge se det ?
—Ja. det tror jag. Det var den
enda resande, Bom den dagen steg
på här.
—Mins ni då h?ilken dag det
var!
—Jaså—nej, det mins jag inte.
- Men skulle ni ej kunna draga
er till minnes? Var det ingenting
annat, som den dagen inträffade,
hvar ned ni skulle kunna under
stödja ert minne ?
—Låt mig se, upprepade han å-
nyo och stod en stund tyst.försänkt
i tankar, På en gång slog han
sig på knäna och utbrast:
—Ni är väl skrifvaro bos någon
advokat, eller kanske till och mod
är advokat? Jag kommer ihåg,
att en stor stenlast skickades af
just den dagen, och bara jag får
e i min bok, skall jag genast säga
Det var i tisdags, tillade han.
sedan han bläddrat litet i boken,
Byrd drog djupt efter andan.
Man blir icke glad öfver sådana
segrar.
—Jag är mycket förbunden, sa-
de han till inspcktorn. Den unge
mannens anhöriga skola nu utan
svårighet finna honom. Tet är
blott ännu en sak, som jag skulle
vilja fråga er.
FEMTE KAPITLET.
Storm.
En dag hade förgått. Byrd,som
nu ej längre hade skäl att betvifla
det han var den rätte mördaren på
spåren, hade beslutat sig för ett
tredje besök i skogen, för att möj-
ligen uppspåra någon, om än så
obetydlig ledtråd för fortsättandet
af sina forskningar.
Då han lomnade hotellet, var
himlen blå och fri från hvarje
molnfläck. Men han hade ej hun-
nit längre än till spårvägens änd
punkt, innan solen rodan dolt sig
bakom tjocka moln och en kall
vind började blåsa.
Han märkte dot dock knappast,
ty han var så upptagen af att tän-
ka på den person, som han sett
komma ut ur professor Darlings
port, att han ej ens hörde åskans
aflägsna mullrande, eller sug den
mörka molnvägg, som steg upp i
norr. Ty den person han sett var
Imogene Daro och hon nos närvaro
här,eller för öfrigt hvar som helst
skulle naturligtvis hos hon in upp-
väcka smärtsamma tankar.
Mon ehuru han icko tänkte på
stormen, var han dock dunkelt
medveten om att dot mörknade
omkring honom. Han påskynda-
de sina steg och började slutligen
att småspringa, då det mörka mol-
net drog upp mot zon i t och sista
skymten af den blå himlen för-
svann. Stora rägndroppar börja-
de falla, först en och en och sedan
tätare, smattrande mot löfven,som
om ett rägn af smält bly störtat
ned öfver skogen. Blåston tilltog
också och mellan den präktigasko
dåDH(le tor men
,,fverrö-
ran tyvgttja nedstör-
tande mur kon 'groir,7.Men ännu
blixtrade det ej." 00.St
Den j(nest tanisp^f^ människa
(Iji)hat längre
förblifva okunnig öm hvad allt
detta betydde. Byrd stannade,
såg framåt, såg sig om och beräk-
nade i ett ögonblick, att han icko
skulle kunna hinna tillbaka till
spårvagnen, innan stormen bröt
löst. Därpå skyndade han vidare
framåt, mot kojan.
Han kom dit, just när don för-
sta blixten bröt fram ur det tunga,
svarta molnet, och ämnade störta
in genom dörren, då något—var
det en osynlig hand, som höll ho-
nom tillbaka, eller var det åskans
förfärliga brakande,tusendubbladt
af skogens ekon, hvars häpnads-
väckande dån hejdade honom ?
Det visste han aldrig. Han kom
blott i hå?, att han ryste och drog
sig tillbaka mod en känsla af stark
motvilja att inträda i stugan. I
stället smög han sig omkring ko-
jans hörn och tittade in genom don
lilla fyrkantiga gluggen på gaf-
veln.
Han såg genast, att det fanns
goda skäl for den tvekan han er-
farit. Därinne satt en person,
som vid första blick tycktes ho-
nom vara Philip Manseli själf.
Men sunda förnuftet sade honom
genast, att dot ej så kunde var ,
ehuru gestalten och hållningen
denna hållning som så talade om
förtviflan och som h tn så väl koin
ihåg! var förvånande lik den man,
hvilkcn nu aldrig var ur hans tan-
kar, och trots det omöjliga i att
han kunde vara här, häpnade Byrd
likväl.
Ännu en bländande blixt lyste
genom skogen. Byrd passade på
att ännu en gång få so mannen
därinne. Jo, det var Manseli! In-
gen annan människa skulle kunna
sitta här så orörlig och döf för det
förfärliga ovädrets brusande.
Men han vände ej på hufvudet.
Han rörde ej ett finger. Han höll
hrnderna krampaktigt bårdt sam-
manknäppta under hufvudet och
satt där som en stenbild, som om
han ej ens skulle hört om taket
fallit ned.
Byrd själf glömde storm och fi-
ska och frågade «ig blott, hvad
som var hans plikt i danna högst
besynnerliga och öfverraskande
belägenhet.
Men innan han hunnit fatta nå-
got angörande beslut, inträffade en
ny öfverraskning. Någonting rör-
de sig i skogen, närmade sig, kom
fram på den gångstig han själf
nyss vandrat, och dess steg—om
det Vrir steg uppfyllde honom
med en obestämd ängslan, så att
han knappast vågade se upp. Men
han besegrade denna omanliga
känsla, steg mera åt sidan, så att
han var dold af några buskar,blic-
kade åt dot hål, där stegen hördes,
och såg on högväxt kvinna, hvars
ståtligt uppburna huf vud och hvars
hållning, trotsande storm, blixt
och rägn, tydligt sade, att den
kommando icko kunde vara någon
annan än Imogene Dare.
Byrd stod där så häpen, att han
knappt kunde draga andan. Han
förstod mer än väl hvem hon kom-
mit för att se, och hvilken karak-
tär det möte skulle få, hvartill han
nu mot sin vilja måste blifva vitt-
ne. Men han stod som fastväxt
vid stället. Han måste se detta
bleka ansikte stiga fram ur det
omgifvande mörkret och han må-
ste stå där till nästa blixt skulle
bryta fram,om också blott för att
se hennes ögon lysa vid dess spök-
lika skeu.
Blixten kom, just då hon trädde
ut på den fria platsen framför ko-
jan. Stark, bländande, ännu me-
ra blåblek än någon af de föregå-
ende, sköt don ned mellan trädens
bågnande kronor och liksom in-
svepte Imogene i en mantel af eld
och belyste det kraftiga, sköna an-
siktet med ett elektriskt sken, som
gjorde det hela till en syn, den
Byrd aldrig kunde törgäta.
En häftig stormil stiök nu fram
och nästan kastade henne till mar-
ken, men hon reste sig genast och
Byrd vissto från denna stund, att
hvarken storm eller blixt eller ens
fruktan för döden skulle hejda
denna kvinna, när hon en gång
bestämt sig för handling.
Mod obeskriflig fruktan för hvad
som under närmast följande ögon-
blick skulle inträffa, tvingade sig
dock Byrd, trogen sitt yrno som
detektiv, att kvarstanna på sin
post. Han smög sig intill väggen
och lyssnade, ehuru hvarje hans
känsla och tanke uppreste sig där
emot. Hennes röst var så klar
och klingande, att han, trots storm
och oväder, hörde hvarje ord hon
sade.
—Philip Manseli, sade hon i
tvungen ton, som dock ej var utan
en viss stränghet, du har bedt mig
komma, och här är jag nu.
Ah, det var så hon hälsade ho-
nom. Byrd andades lättare och
lyssnade mod spänd uppmärksam-
het oftor svaret.
Men intet svar kom. Askan
mullrade och vinden ljöt, men in-
tet ord kom från läpparne på den
man, hon tilltalade.
—-Philip! Hennes röst kom än-
nu från dörren, där hon tycktes
haf va tagit plats. Hör du mig ej ?
En halfkväfd suck var det enda
svaret.
Hon tycktas taga ett steg framåt,
men ej mer.
—Jag kan fatta, sado hon, och
Byrd hörde tydligt hvarje ord, att
förtviflans oro skulle drifva dig
att söka detta möte. Jag har ock-
så längtat att träffa dig, om ej för
annat, så för att säga dig, huru in
nerligt jag önskar, att blixten sla-
git ned på oss båda, den dag, då
vi sutto och talade om våra utsik-
ter för framtiden, och—
En ri>dgul blixt afbröt hennes
ord. Hemska och underliga ljud
dånade högt uppo i luften, och i
nästa minut nedstörtade hälften af
ett väldigt träd, föll brakande ned
på kojans tak, krossade ena hör-
not och gled så ned på marken,där
dot låg med sina skälfvando löf
uppåt, icke stort mer än två fot
från dörren, där hon nyss stått.
Ett förfärans skti steg upp från
honnos läppar.
Jag trodde, att himlens hiinid
var of ver oss! sade hon flämtande.
Och under några sekunder hördes
icke ett ljud hvat kon inom ello:
utanför kojan, utom do skälfvando
löfvens lätta sus.
Men sä fick det ej blifva, hvi-
skade hon och stod där nu mod
sammn lugn, som förut, ett lugn,
som var hemskare än något för-
tviflans skri. Mord får ej hämnas
på sådant sätt.
Han svarade ej heller nu, och J
efter ett litet uppehåll fortfor hon:
—En mörk och hemsk strimma
af blod skiljer dig och mig, 1'hilip
Manseli! Jag kan icke öfvergå
den och du får det icke—aldrig,
aldrig, aldrig! Men detta hindrar
mig ej från att vilja hjälpa dig så
vidt jag förmår, och därför frågar
jag i all uppriktighet: Hvad ön
skar du, att jag i dag skall göra
för dig?
Nu svarade han.
—Visa mig, huru jag skall und
gå följderna af min handling, sade
han med låg, nästan halfkväfd
stämma. ,
Hon besinnade sig ett ögonblick
innan hon talade. Förföljer man
dig? frågade hon slutligen, och
Byrd hördepå rösten, att hon när-
mat sig till^don vid bordet sittande,
alltjämt nedböjda gestalten.
—Mitt samveto förföljer mig,
svarade mannen med samma dofva
ton.
Åter uppstod en sådan tryckan-
de Qtystnad, som nyss, dubbelt
hemsk i motsats mot åskans och
stormens dån förut.
—Du lider, emedan en annan
person blifvit anklagad för ett
brott, som han aldrig begått, hvi
skade hon, men tystnadea var så
djup, att Byrd dock hörde hvarje
ord.
Hon fick blott en suck till svar,
och det var som om luften blifvit
mera kvaf och tung, tyckte Byrd,
ehuru ovädret nu nästan dragit
förbi och en svag ljusning skym
tade mellan de bortilande mörka
molnen. Byrd uthärdade ej län-
gre; han måste se henne och han
närmade sig gluggen och såg in i
kojan; Imogene Dare stod tätt
bakom den af förtviflan nedböjde
man, mellan hvilken och henne
hon själf medgifvit, att ett skilje-
märke af blou blifvit draget. Just
då Byrd såg in i stugan talade hon
åiet.
—Philip, sade hon, cch nu låg
ändtligen kärlekens oändliga öm-
het i hennes stämma, det är blott
ett som kan göras. Brottet kan
blott försonas genom att erkänna
det. Vi måste rädda den oskyldi-
ge från oförtjänta misstankar och
sedan förlita oss på Guds barm-
hertighet. Det är det enda råd
jag kan gifva. Jag vet ingen an
nun utväg till frälsniug. Om jag
visste.—Hon afbröt sig, bäfvande
för sin egen tanke. Philip, hvi-
skade hon slutligen, den dag jag
får höra, att brottet är uppdagadt,
den dagen aflägger jag det löfte
att för din skull lefva som änka
till min död. Jag hoppas och tror,
att det icke skall blifva långt där-
till, och det är det enda jag <an
göra till försoning för det elände
och den synd, hvari bådas vår van-
sinniga ärelystnad försänkt dig.
Hon stod ett ögonblick kämpan-
de med ett begär att i afskedets
stund lägga en smekande hand på
hans hufvud. Men hon motstod
sin längtan, ett uttryck af outsäg-
lig ångest kom i hennes blick, hon
skakades af rysning, vände sig
bort och skyndade ut, ut, långt
bort i skogens mörka, rägndrypan
do gömslen.
Då allt åter var tyst, steg Byrd
försiktigt fram från sitt gömställe
och gick sakta in i kojan. Mannen
därinne satt som förut med hufvu-
det nedböjdt mot de hopknäppta
händerna. Men då han hörde lju-
det af Byrds steg, upplyfte han
hufvudet och vände ansiktet mot
dörren. Häpenheten öfver den
upptäckt, som detektiven nu gjor-
de, var så stor, att han nästan tum-
lade mot väggon. i en person,
som nu helt lugnt vände sig om
och såg på honom, var icko Philip
Mansell.
SJETTE KAPITLET.
••Hela paret!"
—Jaså! Här äro vi således hela
paret! Jag tänkte nog också det,
när jag först fick ögonen på er,
där borta i Buffalo!
Detta utrop med torrolig ton
och min, väckte Byrd ur den för-
våning, hvuri denna oväntade upp-
täckt försatt honom. Han gicK
fram till främlingen,som till dräkt,
hållning och hy var nästan en af-
hild af den person, han mod så
mycken framgång foreställt, och
betraktade honom noga och gran-
skande.
Mannen uthärdade gransknin
gen med största lugn; han till och
med smålog.
—Ni känner inte igen mig, ser
Byrd drog sig ett par steg till-
baka.
—Aha! utropade han, ni är den
allestädes närvarande herr Brown!
—Alias Frank Hickory, till er
tjänst.
Detta så oväntnde namn fram-
kallade a Byrds kinder en rodnad,
hälft af förvåning, hälft af harm.
—Jag tänkte, började han.
—Tänk aldrig, började den an
dre, som gerna ville vara kvick,
ty då vet ni ingenting. Därpå
fortfor han med en viss förbind
lighet: Ni är förmodligen den
herre, som man sade skulle, om så
påfordrades, räcka mig en hjälp-
sam hand vid utredandet af den
här mordaffären. Jag kände inte
i^en er förut. Skulle visst inte
gått er i vägen annars. Jag ville
nog, förstås, helst s^öta saken en-
sam. Trodde mig haf va rätt där-
till Och jag har inte skött den så
illa heller, hvilket ni kanske också
medger, om ni länge stått därute i
det hiskliga vädret.
Deuna skrytsamma häntydning
på det uppträde, hvari denna un-
derliga människa nyss spelat en så
ovärd:g roll, harmade Byrd obe-
skrifligt. Han drog sig undan med
en känsla af motvilja, som han icke
kunde helt och hållet dölja, kasta-
de genom den öppna dörren en
blick utåt skogen och frågade
spetsigt:
—Fanns det intet annat sätt att
upptäcka Philip Mansells brotts-
lighet, än detta att spela on kome-
di, som torde förorsaka oupphör-
liga samvetskval hos den kvinna,
hvars kärlek ni gjort till en snara?
En rodnad, kansko den första,
som någonsin färgat denne något
tjockhadade detektivs solbrända
kind, spred sig långsamt öfver
Hickorys ansikte.
—Det är inte meningen att hon
någonsin skall få veta det heller,
sade han harmset och sparkade un-
dan don träkubbe, på hvilken han
suttit. Och för resten var det no?
ett gement streck, medgaf han
uppriktigt i nästa ö onblick. Om
jag inte voie af sådant gammalt
segt ekvirke, som jag nu verkli
gen är, hade jag väl inte heller
stått ut med det, tänkor jag. Och
så åskvädret sedan! Det gjorde
saken nära på litet hemsk. Men
—nåja, utropide han hastigt i gla-
dare ton, nu är det för sent att
ångra sig! Gjordtsom gjordt.Och
i alla fall tror jag, att vi båda nu
ungefär fått reda på hvem, som
mördade änkefrun!
Byrd kunde ej återhålla en liten
sarkasm.
—Jag trodde, att ni var säker
på det förut, jag, sade han. Åt-
minstone förstod jag det så, som
om ni en gång var fullt öfverty-
gad om att det var herr Hildreth.
—Dot var jag också, medgaf den
andre godmodigt ;det var jag visst,
det. Men alla krokvägar ochslin-
gerbultar, som man råkar på vid
ett brott, som detta, förvillar och
förbryllar en så förfärligt, att det
inte är underligt, om man går vil-
se ibland. Men jag fick mig en
knuff, så att jag kom på rätt spår
igen, fortfor han, och det kan-ke
ni ocksåfick, eller hur?
Byrd brydde sig oj om att svara
på detta,utan upprepade helt lugnt:
Ni fick en knuff, säger ni?När
då, om jag får fråga ?
—Jämt för tre dagar sedan!
—Och af hvem ?
Hickory svarade ej. Han lutade
sig emot kojans vägg och såg ett
par ögonblick på don andre.
Skola vi slå oss ihop om affä-
ren? utbrast han slutligen, eller är
det er mening att ensam taga den
om hand. när ni fått ur mig allt
hvad jag vet?
Byrd blef helt öfverraskad af
frågan. Han hado icke det minsta
tänkt på framtiden. Ännu var
han alltför upprörd af minnet af
det som varit. För att dölja sitt
bryderi började han gå af och an
på golf vet, något som visst icke
var obehölligt, genomvåt, som han
var.
Jag vill visst icke beröfva er
den ära ni hoppas skörda af fram-
gången af den intrig, ni i dag här
utfört, sade han slutligen med en
viss bitterhet, men om nu denne
Philip Mansell verkligen är brotts-
lig, så förmodar jag, att det är min
plikt att hjälpa er samla alla möj-
liga och lämpliga bevis emot ho-
nom.
—Då, sade den nndre, som med
en viss oro följt h-ins rörelser, då
kunna vi begynna arbeta.
Han satte sig vid bordet och an
visade Byrd plats på bänken. Men
Byrd fortfor att gå fram och till-
baka på golfvet.
Hickory så^ på honom en stund
utan att yttra något. Slutligen
sade han:
—Ni aiåste haf va något emot
den där mannen,eljes vore ni ej här.
Hvad är det? Hur kom ni att
länka på Mansell?
Nu var detta just den fråga,som
Byrd hvarken kunde eller ville be-
svara. Efter hvad som nyss här i
koian passerat, kunde han ej inför
denna man ens nämna Imogene
Dates namn i förbindelse med
M msells. Därför -låtsade han ej
0111 frågan, utan anmärkte blott:
-Jag stödde mig därvid snarare
på gissningar än på fakta. Jag
trodde aldrig, att Gouverneur Hil-
dreth var brottslig, och då traste
jag ju se tnig om efter någon an-
nan, som jag med någon rättvisa
kunde misstänka. Jag be«löt mig
då för den bär stackars karlen i
Buffalo, och att jag hade rätt, dot
har ju nu olyckligtvis blifvit bevi-
sadt.
—Och jag däremot måste få en
påstötning af den där ohyggliga
käringen, mumlade Hickory, tyd
ligen slagen.
—Hvilken käring? upprepade
Byrd. Icke Sally Perkins?
—Jo. Hon är ju set, den ?
Byrd ruskade på sig.
—Berätta mig alltsammans,sade
han och satte sig på hän Ken.
—Strax, strax; men först skola
vi se på vädret. Jag undrar om
det inte vore skäl att ni riggude
om er nu ? Skola vi gå hem först
och prata sedan ?
—Ja, det vore nog inte så dumt,
medgaf Byrd och såg på sina klä-
der, som voro genomvåta af häll-
rägnet; han hade, upprörd, som
han var, icke förut lagt märke
därtill. Och dock vill jag ogorna
gå härifrån, innan jag fått veta,
huru ni kommit att välja just den-
na koja till skådeplatsen för er tra-
gikomedi, och huru ni ämnar mot
denne unge man använda det be-
vis, som ni på detta sätt öfverkom
mit.
—Allt i god tid, sade den andre.
Först skola vi då haf va oss en bra-
sa, tillade han, hopsamlade några
vedträn, stickor och grenar, som
lågo i spiseln och tände eld därpå.
Se, är det här inte trefligt? fort-
for han och drog upp ur fickan en
konjaksflaska, som han småskat
tando räckte åt Byrd.
—Tack, sade denne; jag visste
inte, att jag var så frusen. Och
han värmde sig med välbehag för
brasan. Låt oss nu få saken klar,
så fort som möjligt,tillade han.
Men den andre gjorde sig icke
så brådtom.
—Ja, det skall nog bli, sade han,
men först, om ni ej har något där-
emot, skulle jag vilja veta hvad
som fört er hit i dag?
-Jag var uto på spaning. Då
jag förut öfvertänkte ställningar
och fölhållanden, fick jag klart
för mig, att mördaren icke flytt
genom gårdsporten och ut på ga-
tan, utan från någon bakport och
öfver träsket. Jag gick den väg
jag trodde honom hafva tagit, och
så kom jag till denna koja. Jag
gick hit i dag förnämligast för att
närmare undersöka stugan och
möjligen finna något spår af att
han under sin flykt uppehållit sig
här-
—Och om ni lyckats finna något?
—Då skulle jag haft fullfärdig
don kedja af bevis, hvari nu blott
felas en enda länk. Då skulle jag
kunnat visa, huru Philip Mansell
flydde härifrån i tisdags, gick ge-
nom skogen ut på landsvägen och
vid anhalt stationen steg pä det tåg,
som förde honom tillbaka till Buf-
falo.
Kunde ni? Åh, säg mig huru!
Byrd förklarade sig närmare.
När han slutat, steg Hickory upp.
—Jag undrar om jag inte Kan
anskaffa don felande länken, sade
han sibåskrattande. Kom i alla
fall hit och säg mig hvad ni tycker
om den där granrishögen.
Byrd följde anvisningen och fick
se en hop ris af den amerikanska
grai.en (hjmlock), som låg hop-
packadt i en vrå.
Jag har icke rört det, fortfor
den andre detektiven. Det ligger
alldeles så. som när jag kom in.
—Ser ut, som om nå on be ag-
nat det som hufvudgrärd, förklara-
de Byrd, och dammet lig. er ickt
så tjockt på golfvet hår, soiu elje.-
i rummet. Jim tror. att ja n^-tn;
kan he oinkret.-en af <n i>ii<tis' ii ■
gestalt i dammet, til ade han, < < h
böjde si ; ned för att vid uv uiu!o
söka golfvet. Och kvistar ni-mni
har icke huggit dem från trädet,
utan skurit dem med knif, och—
han tog upp en kvist, såg noga
lärpå och räckte den sedan åt Hic-
kory, mod en blick, som riktade
dennes uppmärksamhet på ett par
mörka hårstrån, hvilka fastnat i
barken. Han lade icke ens sin
näsduk under hufvudet, innan lian
kastade sig ned här, anmärkte han.
Hickory smålog.
(Forts.) |
AR NI DOF?
, Alla fall af lUtfhet och l ållg HUrtte! kan
' Bli bota* oiedvlit vår uy ui>pflnt)iu( , eiiu.o.t de, toa ftto
• fttdda döf va Uto obotliga. 818MNÖ I AK' \fcN I rraOft
' kMttliN. Be k rif edert fall. Undersöknin* . rh rfat
'ritt Ni kan bota eder jelf i hemmet för eU i inga pri*.
International Aural Clinic
£)r. ö. fHoråfai^cUr,
SVENSK LÄKARE
OCH KIRURG
****
3Aot\tor
d(. £Ro&ertsoi>3
©^Öpote^,
&fgit\> ~ ~ £T exas.
J. R. BROWN
B. S., fl. D„
HUTTO, - TEXAS.
Särskild uppmärksamhet egnas
kroniska sjukdomar.
Itv.jj.STifoMlfq
LÄKARE OG1I K1BUQ.
Sär klid uppmärksamhet egnas operatio-
ner och kvinnosjukdommar.
Kontor i boningshuset.
MA NO II, — — — — TEXAS.
(Ml J. E. EOWZE,
Specialist i
ugonöron-, nät- och hals-sjukdomar
Kontor 700 Conq. Are. </Tates apotek)
AVS T IN, TEXAS.
Nyss återkommen Jr.studieresa i Kuropa.
ÖPTOWS PHARMAfY
1401 LAVACA STREET,
kommer att under dess nya
föreståndare tillhandahålla
endast friska, nya dröjer
och kemikalier.
Toalettartiklar och skolartiklar.
9% R. E. EUDSON,
LÄKAB J och KIll UO.
Kontor i Kound Rock Pharmacy,
R O UND R O C K. TE X A S.
Dv. A. W. ftewigev,
TYSK TANDLÄKARE,
VÄSTRA SJUNDE GATAN,
(Vätes Apotek)
AUSTIN, TEXAS.
...DOKTORERNA...
Holloway & Bowmer,
Läkare och Kiruger,
ROUNO ROCK. TEXAS.
Träffas på koutoret om dagen
s imt i bostaden om natten
N. O. BREN1ZER, M. D.,
Uoincopatisk I.äkarc och Kirurg,
10(1 W. Sjunde gatun,
AUSTIN, TEXAS.
Telefonförbindelse.
V
AUSTIN WHITE LIME CO.,
A. F. Martin & Bro., manufak-
terar god kalk samt handlar med
cement, rappningsmaterialer, eldfast
tegel, ler-rör, Acme och Royal ce-
mentbruk. Officetelefon 294. Vä-
rn hustelefon 37 Office 415 CON-
GRESS AVE.
Goda Tidningar.
TILL LÅGT PRIS.
The Semi-Weekly News
JGulveston eller Dallas
utfflfye* måndagar och torsdagar- Hvarje num
mer år åtta sidor och Innehåller särskildta af-
delningar för jordbrukare, kvinnor, gossar ock
flickor samt dessutom en hel mängd nyheter
lJustrerade artiklar etc. Wi erbjuda
The Semi-Weekly News
och
Texas Posten
för 12 månader till det låga priset af $2 2&
kontant. Detta ger eder tre tidniugar 1 veckan
eller Iftfistfcken för året till ofantligt lågt pris.
Sänd in prenumeration genast.
/
Tjofvar, tjuta, tjuta!
I>u I.edrliff sku k. som f-irliclen mSn-
1 ts f|(,n hihI min börs nr min yuer-
1 CvHukit, Aleripmna do förrlli; viiMclö-
rt SM,.er, som börsen innehii I. De fil
•> "ir„el densamma '• " du ej köpa
• ve fi för, utim du pilr till J. A. Jtick-
o . MO C! .t.e, A ve. Iiiir kan du för bil-
'■ köpi fi-kredsk.ip «f alla släp.
'' v ■ 11 i, Kluiviipcn i'Cli nmmnnlilon.allt.
1 "Ii "Hnse lihll Ti m ni" Körer, af-
'*'i sluder (uoda Mim iya),ni a >orters
"ii«ikin«tfaniMt. niiAio^Mifwmm i
J. A. JACKSON, ,
till) Consr. Ave., Austin Tox.
TILL VÅRA
. OCH
Vänner
Kunder
Vi hafva på hand ett af do stör-
sta och tinasto Wcr för vä ren af
kjädningstvpor som någonsin er-
bjudits i Elgin. Brinara med eder
familj och hasta bemötande lofvas.
Svensk butik för Elgin.
W, E. McCullongh 4 Bros,,
Colorado St., Elgin, Texas.
f
y
t
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 6, No. 28, Ed. 1 Thursday, July 11, 1901, newspaper, July 11, 1901; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth203027/m1/6/: accessed July 18, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .