Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 2, No. 26, Ed. 1 Friday, October 8, 1897 Page: 6 of 8
This newspaper is part of the collection entitled: Texas Digital Newspaper Program and was provided to The Portal to Texas History by the UNT Libraries.
- Highlighting
- Highlighting On/Off
- Color:
- Adjust Image
- Rotate Left
- Rotate Right
- Brightness, Contrast, etc. (Experimental)
- Cropping Tool
- Download Sizes
- Preview all sizes/dimensions or...
- Download Thumbnail
- Download Small
- Download Medium
- Download Large
- High Resolution Files
- IIIF Image JSON
- IIIF Image URL
- Accessibility
- View Extracted Text
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
1
t
i
ii
1
I
>
é
\
f
NIHILISTERNA.
retersburgs-niysterier
—AF—
furst K. W. MESCHTSCHERSKI.
<12)
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Nå, till härnäst! Vi hemta er i
dag, sade jag till den stackars förvirra-
de Paschka.
Klockan var tre qvart på tolf, fem
minuter senare stannade jag utanför
grefve Krikunows hus. En schweizare
i präktigt livré, en stolt gestalt, öpp-
jiade porten för mig.
— Ni har blifvit inbjuden? frågade
han högtidligt..
— Ja, min bäste, inbjuden.
En kurir kom framstörtande till mig.
— Ni är herr Bob.
— Ja, herr Bob?
— Var sä god och stig in!
Sällsamt! Hvilken simpel varelse är
dock människan! Knapt hadt kuriren
sagt: "Var så god och stig in!" förrän
inina knän svigtade och jag kände mig
till mods som en fogel, pä hvilken vin-
garns blifvit kliptai
— Var god och vänta litet här, sade
lian i halft befallande, hälft bedjande
ton, i det han pekade på en bestämd
plats på golfvet i ett grönt rum — hvil-
ket uppenbart var supplikanternas
väntrum, ty den gröna färgen betyder
faopp, och för supplikanter är hoppet
den angenämaste känslan.
Jag träddepådetbetecknadeställetoch
'förelade mig den frågan, om jag skulle
förblifva orörligt stående pä denna fyr-
kant af golfvet eller om jag kunde gå
omkring en smula. Såsom svar på den-
na fråga tjänade mig tvänne herrars
upp- och nedgående, hvilka otvunget
rörde sig i denna sal och till och med
med en viss djärfhet i gång och manér.
Den ene gaf sig utseen.iet af en män-
niska, hvilken är medveten af, att han
visar hela verlden en ära dermed, att
han täckes att vara människa. De
tycktes befinna sig i lifligt samtal.
" Det vill säga — icke det ringaste!
Derpå gifver jag er mitt ord! sade den
ene, i det han lekte med sin vid en svart
snodd fastade lorgnett och tid efter
annan släpte den för att vrida sina
mustacher eller stryka sitt kindskägg.
Jag har i detta afseende skapat fasta
grundsatser, som jag oböjligt följer:
aå snart en böneskrift kommer... rits
rata!... un, deux, trois och under bor-
det dermed, i den så kallade böne-
skri ft-papperskorgen. Det är det enda
säkra sättet, att åt ingen afslå något."
— Ursäkta, mina herrar, sade jag,
trädande närmare, tillåt mig fråga, med
til vilka jag har den äran att tala?
— Och hvartill behöfver ni veta det?
frågade den ene.
— Jag skulle vilja veta, till hvem
jag skall vända mig med böneskrif-
ter. .. jag är en hitrest, en oerfaren
landtbo.
— Personligen kan ni städse vända er
till mig med böner, sade han. Jag är
föreståndare för välgörenlietsafdelnin-
gen.
- Äfven till mig, jag ber, sade den
andre, jag är föreståndare för afdelnin-
gen för folkskoleväsen och pedagogik.
— Jag är mycket glad öfver er god-
hetsfulla tillåtelse!
- Var så god och stig in, sade kuri-
ren.
Jag inträdde i ett präktigt gemak.
Pä väggarne hängde kartor, målningar,
bilder, fotografier, och midt emot dör-
ren en stor bild, hvilken förestälde Ve-
nus i badet.
Jag gjorde två steg på den mjuka
mattan och såg framför mig en general.
- Välkommen! sade han, i det han
sträckte handen emot mig. Ni är herr
Bob?
— Ja
— Mycket glad öfver att lära känna
er... er... äh... det tyckes mig att ni
ankommit först för kort tid sedan. Var
god och sitt!
Grefven satte sig vid sitt skrifbord;
;jag satte mig, följande hans inbjudan,
inidt emot honom.
— V ar god och se... ja... jag har...
åh... erhållit en liten klagan emot
sällskap...
er... af mycket sällsamt innehåll, det
måste jag tillstå... ni var i går i detta
— I antropologisk-realistisk-pedago-
giska samfundet, ers nåd!
— Nå, hur det än må heta... ca ni'est
i bien égal... dock det handlar om, att
-ni der hållit ett tal af otillåtligt inne-
håll, pour ne pas dite plus. Jag vet
icke... något mot regeringen.
— Mot regeringen, ers nåd, har jag
icke talat en sta.fvelse, men mot aporna,
mot detta samfund talade jag... jag
kallade det ett dårhus, och jag antager,
att jag dertiil hade strängt logisk ;ih-
ledning, emedan blott förryckta kunna
uppföra sig så. öfverhufvud — ursäkta
min uppriktighet, herr grefve — synes
mig hela det nuvarande Pvrtersubrg så-
som ott kaos. Jag har redan varit här
en vecka, och allt, hvad jag ser och
hör, öfverraskar mig: denna brist på
grundsatser, denna otro, denna böjelse
för penningar, de ett förskräckligt om-
fång antagande utsväfnlngarne... jag
vet icke, om detta icke kan förskräcka
någon...
— Och hvarför har ni kommit till Pe-
tersburg? för att söka anställning här.
— Nej, Gud bevare mig derför... det
■finnes utom mig tillräckligt människor,
Jag..
som tjäna. Jag kom hit, för att lära
käna de nuvarande petersburgarne och
vara en advokat och öfverhufvud en
försvarare för alla undertryckta.
— Sapristi, i så fall skall ni få myc-
ket att göra. Ja, allt hvad ni behagat
säga, förhåller sig nästan så... men jag
måste tillstå, jag lägger ingen stor bety-
delse dervld. Det är... äh... öfverallt
det bildade samhällets vanliga gång.
Med tiden, vet ni, kan...
Kuriren aflemnade ett bref.
— Frän hvem?
Från furstinnan Truchanow.
— Ah! Genast!
Grefven genomflög brefvet.
— Säg, att jag skall komma... vän-
tar någon?
— Herr Tjapotschkin och herr Da-
nin.
— Ack, Sapristi, jag har glömt dem!
Jag reste mig.
— Nej, blif ännu sittande. Jag skall
genast affärda er, sade grefven. Ert
sällsamma förehafvande fängslar mig
mycket. Låt dem träda in, befalde
grefven kuriren.
Böneskrifternas tvänne fiender in-
trädde.
— God dag! sade grefven.
måste genast fara bort.
Kuriren bragte ännu ett bref,
— Frän furstinnan Paschkin.
— Ah! jag vet redan.
Grefven genomflög brefvet.
— Godt, säg, att jag skall utföra
det... Andrei Artamonowitsch, mig
tyckes, att det tillhör ert fack... Ni
har, tror jag, de der sakerna under
er... dessa fattighus... jag vet icke,
hvilket fattighus eller barnhus det
är...
—- Det hör till mitt fack...
— Tag då, jag ber, detta bref!
— Ack, jag ber, herr grefve, sade jag,
gif honom icke brefvet!
— Hvarför? frågade grefven förvå-
nad.
— Derför, emedan denne förvaltare
har sagt, att det hos honom är grund-
sats att rifva alla böneskrifter i tre
stycken och befordra dem till afgörande
i papperskorgen.
— Verkligen? sade grefven skrattan-
de. Nå, då hoppas jag, att ni i detta
fall skall göra ett undantag.
— Gud bevare, ers nåd, det har jag
bara sagt på. skämt.
Kuriren bragte åter ett bref.
— Huru? Ännu ett? — Sätten eder,
mina herrar, jag är strax — från hvem
är det?
— Från grefvinnan Lissogub. Hon
ber om svar.
— Genast!
Grefven satte sig vid bordet och bör-
jade skrifva något.
— On peut entrer? ljöd det vid dör
ren.
En general af medelstor, rund gestalt
och glädtigt utseende inträdde.
— Certainement! sade grefven, i det
han sträckte venstra banden emot ho-
nom och fortfor att skrifva. Hvilken
dag ha vi i dag... torsdag?
— Torsdag! sade en af tjänstemän-
nen.
— Ack, jag har glömt det. Så för-
argligt!
Grefven ringde.
- Låt spänna för släden, sade han
till kuriren. Jag måste till gymnastik-
öfningarne... Jag ber, sätt dig! Hvad
är det för nytt? vände sig grefven till
generalen, medan han fortfor att skrif-
va.
- Ingenting... jag kommer för att
höra något af dig.
- Ja, jag vet ingenting... Har ni
något vigtigt, Peter Iwanowitsch? frå-
gade grefven den andre tjänstoman-
nen.
- Fifka låter helsa dig, sade under
tiden generalen.
— Merci.
— Nej, ers nåd, svarade tjänsteman-
nen.
- Och ni icke heller! frågade gref-
ven böneskriftförstöraren.
— Intet synnerligt, ers nåd!
— Nå, mycket bra!
Grefven ringde. Kuriren ilade till.
- Aflemna. detta bref!
Tjänaren tog emot brefvet.
- Så är mitt lif... icke en cigarr
låta de en röka i fred!... Nå, gif hit,
hvad ni ha!
Tjänstemännen räckte grefven doku-
ment.
— Ack ja, jag vet ju redan! sade
grefven, i det han samtidigt genomflög
och undertecknade dem... Nå, hur står
det till? Är Fifka frisk? Jag har icke
på länge varit hos henne, frågade gref-
ven generalen. Jag har städse ingen
tid... Nå, eljes är det intet?
— Intet, ers nåd!
— Gud vare lof och tack! Till här-
näst, mina herrar... jag har den
äran...
Tjänstemännen drogo sig tillbaka.
— Sont-ils embetants, sade grefven.
Jag reste mig åter.
Kan jag aflägsna mig?
- Ack. ursäkta, jag har... äh...
hvad var det, jag ville säga er... ack,
ja... alltså ber jag... äh... att hädan-
efter vara försigtigare. Emellertid än-
nu ett: jag skulle råda er, att vid edra
meddelanden betrakta sakerna plus en
rosa. Jag instämmer med er. att det
hos oss gifves mycket, som icke är gläd-
jande, men till och med solen har sina
fläckar, såsom ordspråket säger.
— Just öfver dessa fläckar skulle jag
vilja tala utförligare med ers nåd. Kan-
ske täckes ni bestämma en timme, un-
der hvilken ni är tagen mindre i an-
språk.
Kuriren inträdde återigefi med
bref.
— Från furst Rumjanoi.
— Der har ni svaret! sade grefven, i
det han uppbröt brefvet. Hvad skall
man göra dervid!... Ah! säg, att det
är bra... för öfrigt, om ni måste tala
med mig...
— Kanske i morgon?
— I dag ha vi torsdag, i morgon...
hvad är det i morgon? Fredag... dä
har jag utskottssittning... derpå ännu
en utskottssittning... kanske på afto-
nen.. . aftonen... nej, i morgon är ba-
lett och bal. På lördagen utskottssitt-
ning och fransk teater... kanske om
söndag?... Nej, då är jag på jagt...
försök om måndag, så der omkring
klockan tre entre chlens et loups...
— Mycket bra, ers nåd!
— Dock nej, hvad säger jag!... om
måndag har jag tre utskottssittnin-
gar. .. således om tisdag!
— Mycket bra, ers nåd!
— Jag lemnade rummet, men då jag
erinrade mig att jag ville tala med gref-
vinnan, vände jag om, dock ville kuri-
ren icke släppa in mig, i det han för-
klarade, att oanmäld kunde jag icke
inträda. Jag kastade på honom en till-
bakavisande blick och inträdde.
— Ursäkta, ers nåd, sade jag, beha-
gar rii göra mig bekant med fru gref-
vinnan. Jag har stor längtan der-
efter.
Grefven log.
— Hvilket original ni är! sade han.
Han ringde.
— För denne herre till grefvinnan!
befalde han.
Man förde mig till henne.
Adertonde kapitlet.
GREFVINNAN KRIKUNOW.
En tjänare; hvilken liknade ett stats-
råd, införde mig i ett präktigt, fint och
stort gästrum.
— Var god och dröj litet här, sade
tjänaren, jag skall anmäla er för gref-
vinnan.
Jag slog mig ned under orangeträden.
De blommade; deras lukt fylde hela
rummet, förenad med den fina doften
af hyacinter.
— Hvilken qvinna skall visa sig för
mig? frågade jag mig sjelf. Stolt el
ler godmodig, enkel... kall ocli likgil-
tig, dum eller klok, förtjusande eller
obehaglig?
Föreställ er: en qvinna visar sig, om
hvilken jag aldrig hade en aning! En
imponerande qvinna! Sedan jag fun-
derat omkring fem minuter, öppnades
dörren. Då inträdde en ståtlig, ansen-
lig dam mellan trettio och fyrtio år, i
en blå sammetsklädning, med två ra
der perlor på bröstet, hvilka hon bar
som ett andreaskors, och med ett tämli-
gen vackert, men kallt ansigte.
— God dag! sade grefvinnan. Hvad
har ni att säga mig?
Bokstafven i uttalade hon, Gud vet
hvarför, på ett egenartadt sätt och myc-
ket hårdt.
Hon slog sig ned på en soffa, kastade
en blick på bordet och ringde.
— Hvarför äro tidningarna icke här?
frågade hon den inträdande tjänaren
— Genast! svarade tjänaren och ilade
ut.
— Var så god och sätt er... Ni
ingen petersburgare?
— Nej, jag har ankommit för kort
tid sedan.
— Så!... I affärer?... Sannolikt
järnvägsangelägenheter?
— Nej, i helt andra angelägenheter.
— För att tjäna här?
— Nej, fru grefvinna, icke för att
tjäna. Jag kom hit för att studera Pe
tersburg.
— Åh, förträffligt! I hvilken riktning
ämnar ni göra studier?
— öfver tillvaron.
— Hvad är det?
— Jag vill studera samhällets seder
— Ah! sederna?... Nå, jag måste sä-
ga er att sederna nu äro mycket då-
liga... allt tänker blott på penningar,
och åter på penningar, eljes på intet.
— Ja, på penningar och på Venus
Jag har redan haft tillfälle att öfver-
tyga mig derom.
— Och huru är det hos eder på lan
det? Från hvilket guvernement kom
mer ni?
— FYån Nowgoroder.
— Äh, det är ett olyckligt guverne-
ment!
— Ja... jag kan icke berömma det...
det är ingen angenäm trakt.
— Och huru är folket hos eder? är
det sant, att det. redan ingenting mera
kan betala? Det är rent af förskräck-
ligt! Huru skall detta sluta? Jag vet
det sannerligen icke.
— På något sätt skall det likväl slu-
ta. .. dock, fru grefvinna, jag tillåter
mig att i synnerhet besvära er med
följande: vet ni icke, om något låter
göra sig mot nihilisterna? De ha re-
dan mycket förökat sig hos eder i Pe-
tersburg.
— Nihilisterna? Nej, sådana finnas
icke mera; min man har utrotat alla
nihilist er och jag alla nihilistskor.
— Men det tyckes, som om ni utro-
tat dem illa. då de äro så talrika.
— Det är inga nihilister, det är allt
fattiga lärde... jag vet redan. Det
har allt det nuvarande systemet verkat
Jag förutsade det för länge sedan; det
finnes för många lärde, och de duga till
intet).
Tjänaren bragte en hel hög tidningar
och lade dem framför grefvinnan på
bordet. Grefvinnan tog tidningarna
och började genomögna dem.
— Ni läser dock icke alla dessa tid-
ningar? frågade jag.
— Alla läser jag... för det första för
min räkning; sjelfmorden väcka mitt
deltagande... och sedan för grefvens
räkning; jag antecknar, hvad han må-
ste läsa.
— Hvarför väcka i synnerhet sjelf-
morden ert deltagande?
— Sjelfmorden äro nu för samhället
en brännande, mycket vigtig fråga;
man måste lära känna hufvudorsaken,
hvarför nu så många sjelfmord före-
komma.
— Orsaken är mycket enkel; det fin-
nes många nihilister. Nästan alla sjelf-
mördare äro nihilister.
— Äh nej! Alldeles icke!
— Jag kan försäkra er, att det är så,
Oroa er aldrig dessa nihilister? De haf-
va ju redan inträngt i de högre sam-
hällskretsarne?
— Nej, i de högre samhällskretsarne
finnes det inga nihilister.
— Och grefvinnan Rebrow?
— Det är en förryckt, men ingen ni
hilistska.
— Huru? Har ni aldrig kommit pi
den tanken att grunda ett slags sam-
fund mot nihilismen, mot sjelfmorden
— vet ni, ett samfund, i hvilken alla
go3a och bra människor skulle ingå?
— Vi ha grundlagt ett sådant sam-
fund?
— Hvad är det för ett samfund?
— Det heter samfundet för männi-
skovänlig hjälp.
— Hvilka äro grundarne? Det är väl
många?
— Ja, vårt samfund är tämligen stort
— Och hvad gör det?
— Det sysselsätter sig med spridnin-
gen af nyttiga skrifter, som vi sjelfva
låta trycka. Nu sysselsätta vi oss
synnerhet med affattningen af en liten
bok mot sjelfmorden. Hvarje medlem
betalar hundra rubel årligen.
O Gud, hvilket bekymmer! tänkte
jag. Här sysselsätter man sig med
spridandet af flygskrifter! Och hvilka
äro medlemmarna? frågade jag högt.
— Oliko personer... här är medlems-
förteckningen.
Grefvinnan pekade på ett häfte. Jag
bad om tillåtelse att få genomse det.
Medlemmarnas namn följde i alfabetisk
ordning. Jag började att läsa: Alty-
nin, köpman; Aliberius, köpman; Bli-
ochus, köpman; Johannson, köpman
Fuxthal, Birnbaum, Apfelbaum...
- Det är allt judar, undföll det
mig.
— Äro judarne kanske icke männi-
skor? frågade grefvinnan förvånad.
— Är det kanske bland edra bekanta
mindre deltagande än bland judarne!
— Man måste kunna fatta allt prak-
tiskt; för judarne är det af stor nytta,
att finna mottagande i vårt samhälle.
De erhålla hos oss ordnar, allehanda
rättigheter, och stundom utbeder jag
något för dem hos m!n man. Hvem
skall ansluta sig, om ha* icke har nå-
gon fördel? Der!
Grefvinnan visade mig ett annat
häfte.
— Detta ha vi för kort tid sedan ut-
släptt.
— Häftet hade påskriften: Döda dig
icke! Jag började genomse det. Plöts-
ligen faller ett blad ur. Jag upptog det
Bladet var tryckt på båda sidor. På
den ena sidan stod ett tillkännagifvan
de af vexelkontoret Kirschbaum & C:o;
på den andra var utkommandet af en ny
bok anmäld: "Judendomen från inter-
nationel ståndpunkt."
— Hvad är det? frågade jag.
— Ack, der måste en anmälan af våra
böcker blifvit inlagd.
— Det är sällsamt! Hvarför är just
denna anmälan ren hebreiska och den
andra icke?
Grefvinnan såg emellertid igenom tid-
ningarne. Hon ringde. Sedan hon med
e blyertspenna understrukit ett ställe,
lemnade hon paketet åt tjänaren.
Att lemnas ät grefven! sade hon
Då ljöd tamburklockan. En andra
tjänare inträdde.
— Baron Apfelbaum!
— Bed honom stiga in!
- Ursäkta en påflugen fråga... är
det en jude?
- Ja, en jude, svarade grefvinnan,
betonande ordet jude. Ah, bon jour,
cher baron, helsade hon, i det hon
sprang upp från soffan, den inträdande
baronen, en liten rund man af omkrnig
femtio år med rödaktig peruk.
Baronen steg fram till grefvinnan med
en präktig blombukett.
— Ett åminnelsetecken från mina
orangerier! sade han på franska, i det
han kysste grefvinnan på handen.
— Merci, merci, cher baron. Ni är
alltid den älskvärdaste man 1 verlden.
— Och jag har medfört åt er ännu en
liten skänk. Jag har vunnit flera nya
medlemmar för vårt samfund
— Äh!
— Och här äro dessas bidrag!
Baronen tog upp ett brefomslag med
en liten packe banksedlar ur fickan.
— Merci.
Derpå såg han på mig. Denna blick
sade,att jag enligt hans åsigt.var öfver-
flodig har. Grefvinan såg likaledes på
mig, men jag beslöt att stanna.
— Har ni sett grefven?...
— Nej, jag kom raka vägen till er
men TTvem är det? Har ni erfarit nå-
got? frågade baronen med ett sliskigt
leende.
— Det går bra.
— Verkligen?... Och hvad vår inlaga
betraffar?
— Frågan rörande adeln''
— Ja.
Det vet jag icke så noga, men vi
skola erfara det.
Hon ringde.
Bed grefven att komma hit! befal-
de hon tjänaren.
— Men... icke sant, sade baronen.
Det ligger ju ingenting särskildt för-
skräckligt i vår bön? Har ni läst vår
inlaga?
Ja, naturligtvis har jag läst den.
Ni känner mina åsigter; jag är för er
med kropp och själ.
— öfver hufvud begriper jag, öppet
sagdt, icke, att man i vår tid i en bil-
dad stat ännu kan låta religiösa olik-
heter gälla. Gud förbarme sig! Det är
så trångsinnade, ensidiga åsigter!
— Ja, beslöt jag mig att säga.
Baronen såg nedlåtande på mig.
— Icke sant! vände han sig till mig.
Ni skulle förvånas, när ni ser huru
vi umgås med ryssar; i min tjänst fin-
nas endast ryssar. Jag vet alldeles ic-
ke, hvad det vill säga att göra en åt-
skilnad... mitt hedersord derpå! Det
skall nu i Petersburg ett stort aktie
sällskap bildas, hvilket uteslutande har
ryska handelns höjande till mål... och
de vände sig till mig och jag tecknade
äfven några aktier — hvarför också
icke? Och dervid föreställ er, vet jag
icke noga hvad det är för ett sällskap
och nvilka grunda det. Man sade mig,
det är fråga om ryska folkets väl, och
jag undertecknade...
I detta ögonblick inträdde grefven.
— Huru? Ni här ännu? frågade han
mig förvånad med hälft, vänligt leende.
— Ja, herr grefve, jag är här ännu.
— God dag, käraste baron! sade gref-
ven på ryska, i det han hårdt tryckte
baronens hand. Nå hvad är det för
nytt? begynte han på franska.
— Jag har kommit till er för att höra
nyheter. Huru gå affärerna?.. .Hähähä!
skrattade baronen.
— Våra affärer gå förträffligt, sade
grefven. Kom i mitt rum och jag vill
berätta för er. Jag har några ord att
säga er i förtroende.
Grefven förde baronen vid armen till
fönstret. Jag reste mig, då jag kände,
att mitt läge blef nästan odrägligt, och
icke mycket felades, att man kastat ut
mig.
— Ursäkta, sade jag, i det jag tog af-
sked af grefvinnan, att jag kommit er
till besvär såsom en bitter rättika.
— Vi äro redan vana dervid, svarade
grefvinnan i kallblodigaste ton.- Tag
dessa häften och sprid dem, om det är
möjligt, bland edra bekanta.
— Med nöje, svarade jag.
— Det får icke oroa er, sade emeller-
tid grefven på franska till baronen. In-
om två veckor hoppas jag göra upp med
er.
— Men jag ber, förolämpa mig icke!
svarade baronen.
De tryckte hvarandras händer. Jag
tog afsked af grefven. Baronen täcktes
nicka åt mig tämligen vänligt med huf-
vudet, men han räckte mig icke handen.
— Tillåt mig den stora äran att pre-
sentera mig för er, sade jag, i det jag
såg på baronen. Jag är en af de ifri-
gaste anhängarne af judarne, och jag
finner, att i Ryssland blott ett enda
folk förtjänar aktning — det judiska.
— Åh! åh! svarade baronen. Ni sä-
ger för mycket! Jag älskar och värde-
rar ryssarne mycket. Jag kan på bä-
sta samvete förklara, att det finnes
mäktigt folk ibland dem, endast.
— Aha! tänkte jag. Det finnes dock
ett "endast."
— Jag kan t. ex. blott icke öfverens-
stämma med köpmännen. Det är, sä-
ger jag er, ett eländigt folk. Och hvad
jag hvarje år märker,det blir alltsämre.
Det finnes bland dessa ingen värdighet,
ingen hederskänsla — för hvarje år vill
man lura er. Vi hade i dag session
en bank... der voro åtskilliga bankirer
från Warschau, från Odessa, från
Frankfurt, Wien, Berlin... allt ordent-
ligt folk, som höllo sig förträffligt,
men vissa köpmän, jag ger er mitt he-
dersord!. .. ingenting annat än krämare
och droskkuskar. Man måste bestän-
digt frukta, att de vilja råna en, men
jag har redan i dag sagt dem, att det
är opassande.
— Ni skall alltså tillåta mig att be-
söka er? Jag är först för kort tid sedan
hitkommen och skulle vilja...
— Haf den godheten... som ni vill...
det skall mycket glädja mig.
Jag drog mig tillbaka, dock stannade
jag vid dörren, då jag bestämdt visste,
att de skulle tala om migi
— Hvem är det? frågade baronen.
— Jag vet sannerligen icke... nå-
got halfförryckt original, svarade gref-
ven. Han studerar Petersburg.
EN
Nittonde kapitlet.
TIDSENLIG HISTORIESKRI-
VARE.
Med judens lukt ännu i näsan, trädde
jag ut på gatan, tog en droska och be-
falde den att köra mig till historieskrif-
varen Lubomirow.
Han bodde på Petersburgsidani Vi
ankommo. Jag ringde.
— Är herr Lubomirow hemma?
Ja.
— Anmäl den och den, sade Jag till
tjänsteflickan.
— Var så god och stig in!
Jag inträdde i ett rum, i hvilket den
största ordning herskade och i hvilket
jag fann en gammal herre med en lång
örnnäsa, hvilken en af glasögonen för-
orsakad inskärning skilde från den få-
rade pannan, och med ett hvitt, på brö-
stet nedfallande och hela det trötta an-
sigtet omramande skägg. Han bar en
lillrysk Archaluk (nattrock af brokigt
ylletyg). Han grå hår nedföll på skul-
drorna.
Jag nämde på nytt mitt namn; vi
tryckte hvarandras händer. Han satte
sig, jag satte mig. Med en trötthet
förrådande min stödde han handen på
bordet och lät hufvudet nedsjunka i
handen. Han lagade sig uppenbart till
att drömma och att tiga.
— Ni förundrar er väl öfver mitt be-
sök? började jag.
— Nej, ingalunda... det kommer ofta
folk till mig, utan att jag vet hvarifrån
och hvarför, sade historieskrifvaren
med nästan döende röst.
— Ser ni, jag kommer till er med en
bön att bistå mig i en vigtig angelä-
genhet.
— Och hvad handlar det om?
— Om följande: behagade ni läsa går-
dagens "Fistula."
— Jag har läst den... ja tillåt...
nu kommer jag ihåg... då är ni väl
samme herr Bob?
I den gamle herrns ansigte utpräglade
sig misstroende mot mig.
— Jag är det, ja... dock måste jag
säga er att uppsatsen från början till
slut är lögn, och jag kom hit för att frå-
ga er följande... här kommer icke per-
sonen utan saken i betraktande. I går blef
i detta samfund en mycket vigtig fråga
vidrörd: om vi hafva en historisk forn-
tid, och om vi så måste upppskatta
denna forntid, att vi göra våra barn
bekante med forntidens anda. Bland
annat var det äfven tal om vår kyrkas
helgedomar.
— Huru då? Har kanske någon hos
eder uppträdt för denna forntid?
— Föreställ er bara, det fans en, en
viss Sarnizyn, och den ende, som in-
stämde med honom var, synes det mig,
jag. Sarnizyn blef uthvisslad och ge-
nomprygladv
Ett sällsamt leende upplyste den gam-
le historieskrifvarens ansigte.
— Alltså, hvad önskar ni af mig? Jag
bekänner, att jag alldeles icke förstår
er.
— Det handlar om följande: jag har
beslulit att vända mig till er såsom
en betydande historieskrifvare, i den
förhoppning, att ni icke skall afböja
att uppträda för vår forntid, och i syn-
nerhet för vår kyrkas stora betydelse
i vårt folks historia, för våra helgons
dater, för våra heliga ställens betydelse,
och i synnerhet för den uppfostrande
betydelsen af denna hela verlds anda
för vår ungdom, för våra skolor.
— Huru då? Om ni är så öfvertygad
derom, så försvara sjelf er öfvertygelse!
Hvartill behöfver ni mig?
— Vi behöfva ert namn, ert anseen-
de... Jag skulle vilja föranstalta under-
visande föredrag och i synnerhet nu
genast...
Den gamle herrn skrattade högt.
— Ni är visst en hitrest?
— Ja, jag har kommit hit för kort tid
sedan.
— Och ni är föga förtrolig med vår
tids literatur.
— Nej, jag är förtrogen med den.
— Uppenbart är ni åtminstone föga
förtrogen men mina arbeten.
— Föga.
— Nå, ser ni! Derför vänder ni er äf-
ven till mig i en angelägenhet,! hvilken
ni icke kan räkna på mitt deltagande.
— Huru?
— Jag vet icke, men jag betviflar, att
det gifves en någorlunda bildad män-
niska, som icke så långt känner mina
åsigter öfver den ryska historien, att
han icke obetingadt skulle afråda er att
i denna angelägenhet vända er till mig.
— Men ni sysselsätter er med den ry-
ska historien! Har ni kanske icke i
henne funnit handgripliga och så att
såga uppenbara bevis på den kristna
kyrkans sedliga inflytande på utveck-
lingen af den ryska statens karakter.
— Nej, dem har jag icke funnit.
— Huru? Ni är alltså väl med af-
seende på den ryska historien af sam-
ma åsigt som denne polack, hvilken i
ryska pedagogiska samfundet predikade
öfver värdelösheten af vår stats histori-
ska forntid!,
— Ja, nästan. Vi ha kanske utgått
från olika grundsatser, men vi ha san-
nolikt kommit till samma resultat.
— Huru? Ni? En betydande rysk
historieskrifvare.
— Ordet "rysk" — kom ihåg det —
spelar här ingen roll.
— Huru, spelar det ingen roll? Och
kärleken till er stat?
— Folk och stat... det är endast re-
lativa begrepp.
— Huru så, relativa?
— Obetingadt och i synnerhet i Ryss-
land. Rysslands historia — jag vet ic-
ke, om det är er bekant — samman-
sätter sig af allehanda tillfälligtvis in-
förlifvade folkslag och af allehanda sa-
golika idealer hos ett folkslag, som var
starkare än de införlifvade och så att
säga påpräglade de mindre starka folk-
slagen dessa idealer. Så våldfördes hi-
storien t. ex. under kejsar Nikolai her-
ravälde geom en kejserlig gunstlings,
en viss Karamsins ytliga historieskrif-
ning.
— Huruså en viss Karamsin?... Jag
förstår er icke, Karamsin var en histo-
risk genius.
Historieskrifvaren såg på mig och
svarade ingenting, men jag kunde icke
hysa något tvifvel om, att hans blick
betecknade mig såsom ett dumhufvud.
— Ja, hvad är då slutligen enligt er
åsigt den ryska historien? ropade jag
med afsigt att väcka upp min vis-a-vis.
Den ryska historien... är detta
här... Den gamle herrn reste sig, gick
fram till skrifbordet och tog derifrån
ett ark hvitt papper.
— Detta här, detta!
Hans röst bäfvade, han hände; nar-
rade, glasögonen hoppade på näsan.
(Forts.)
9
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 2, No. 26, Ed. 1 Friday, October 8, 1897, newspaper, October 8, 1897; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth202922/m1/6/?q=%22~1%22~1: accessed July 17, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .