Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 6, No. 51, Ed. 1 Thursday, December 19, 1901 Page: 1 of 12
This newspaper is part of the collection entitled: Texas Digital Newspaper Program and was provided to The Portal to Texas History by the UNT Libraries.
- Highlighting
- Highlighting On/Off
- Color:
- Adjust Image
- Rotate Left
- Rotate Right
- Brightness, Contrast, etc. (Experimental)
- Cropping Tool
- Download Sizes
- Preview all sizes/dimensions or...
- Download Thumbnail
- Download Small
- Download Medium
- Download Large
- High Resolution Files
- IIIF Image JSON
- IIIF Image URL
- Accessibility
- View Extracted Text
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
' UniTersity
TEXAS © POSTEN.
LIBERAL POLITISK NYHETS-TIDNING FÖR SVENSKARNE I AMERIKA.
6te Årg. Löp. No. 297.
GOD JUL
Tillönskas alla TEXAS
POSTENS prenumeran
ter och vänner.
Jul^kväde,
De hellg.t klockorna kalla
"Nu ringar mun julen In"
Och manande minnena falla
PS nordboens tanke och sinn',
De minnen—Hil fagra, blida
F1&11 barndom mens lyo\llga år,
Når endast den ljusa sida
Af lifvet man un fuistår.—
Ack jul! Hvad det ordet gömde
För jublande frö| lurs mängd.
Man hoppades, planlade, drömde
Om julen—mest Arets längd—
Hvad julklappar skulle dar glfvas?
Hur skulle ma p ingår fil?
Och lättrörda slnntn lifvas,
Och eldiga pulsar sl&
En spetsduk med fransar och uddar
Man virkar s& tt.nkt ät mor;
Och hvlta kanin-ulls muddar
(Lena som silke) iU bror,
i)e mjukaste toflUr åt pappa,
Uch sys rama alla hvad godt?
Nej, käraste fingrar, er rappa
Del här, del går alltför sn&Ll!!!!
Så sitter man uppe om natt-n
An hinna, hvad dagen ej rår
"Dir kokar vår kwff svallen—
Hur skönt nu skall smaka en lår.........
Uhm! Uhm! Såd'na sköna bullar—
Nu känns det att jul'n är när "
Och kairepluntan man lul'ar
Alt stärkas för nya besvär,
Men skulle du gåfvans valuta
1 klingande mynt betalt
Då kunde helt visst man sluta:
Beloppet bltf skälig u skrdt.
N j, gåfvornas verkliga värde,
Dess skönhet, dess gagn och behag
Först rätt att beräkna man lärde
Från gifvarens hjärtelag.—
Ooh därtill—hvad mida ägnad
Hvar del af hvar enskild sak,
Tills slutligt en ögonfägnad
l>en teddi af konst och smak.
Ej konst blott, men kärlek sirats
I blombårdens mönster in.
Ej flit blott, men ömhet virats
Med garn I hvar maska In.
1 Knappt höstskölden var tillrygga
rustades där för jul.
Med slakta, baka och brygga 32
1 vlslhup, käilar och skjul.
1 vecktals där lutades, blöttes,
Det jäste i kammar och kök.
Där maldes, där hackades, stöttes...—.
Det var ett oändellgl stök.—
Här hör jag en röst utbrista:
"Eit sådan onödigt besvär!''
Nåja—därom vill jag ej f/lsta.
Men en sak oneklig dock är:
Var vintern i Norden än kulen
Och vecktals med julslök man stred,
så när den sist randadns—julen-
tå var där då jul med brskedl
"Ja väl; för den rike;" du säger,
*'Men ej för deu fattiges torf."
Jo tack du! I lorpirens läger
Till jul lanus båd' risiiföt och korf.
Visst var ej så vidlyftigt baket,
8om det uppå herrgilrdeu skett-;
Dock doftar där skönt under taket
Kybakade kakor på spt'.—
Ooh fastän du Icke kau vänta
Al t här Unna köttfärs, koitlett,
'Vy slakten var endast en ränta*,
Bom mor lätt pi h"rrgi'ln för tvält—.
Men mor rustar lill—<#ch dä skylta
1 loeisande rader helt snart
1'olutiskorf. gryukorf ocli sylta,
Jag vet icke alit, hvad rart.
Känn ångor ris ecl> kAda
(En hälsning fräu skogU däld)
Hur väl Kommet de f jrråda
Alt julgranen nu är fälldl
De gylli ne julekär. var,
fciom svaja från stall ocli skjul,
Tyck's v.fis: 'Sinå hungrigaaparfvar,
För er ocasä ar det jul.'
Ja—jul i vårt barndomshems sköte
Du minnenas ljuf väste skatt 1
Hos dig stäm nia tankar m:ile,
Har dröja de kvar så gla lu—
Och juloltans heliga limma,
Med ljus i glimrande krans
Ån lyckas ue mot ni g glimma .
Med lika ovansklig g
Men många år hafva flyktat
be'u tarndommens iyokllga tid;
Och uära och kära ha lyktat
Sin bana —och slumra l frid.
Atlantens böljande yla
Oss skiljer från fädrens strand,
VI k u n n a ej återknyta
Ue brustna familjeband
Och dock I—Nu när klockorna ljuda
i Hänöfver koja och slott,
^Och malmerna fröjdlullt buda
ktt julhögtiden Ingått;
ft—susar ett eko af fröjden,
? - Frän barndommens hansvunna tid,
^Renom vår själ. Gud af höjden
.v torlän'oss din jnlefrld!
M. \Yul-<>j*rh'>lm
IlTbenämde man lefver, luntr r.l.j i-
leh öfrlga Inälfvor jämte boiH eller
ii.ktadt kreatur.
Austln, Texas, Torsdagen den 19 December iqoi.
Vol. VI. No 51.
JUL-NUMMER.
T
WJ"- 0
tSi
J'*> j 1 W
Kvitt, kvitt!
Lätta, fjuniga, bländande hvita
kommo snöflingorna dansande ner
från tlen töckniga vinterhimlen.
Tätare och tätare föllo de, tills det
slutligen nästan såg ut, som vore
luften fylld med en svärm af hvita
fjärilar; de fladdrade hit och dit,
sjönko så stilla till ro på fönster-
karmar och dörrposter, draperande
dem i fantastiska festoner, och döl-
jande tlen mörka, smutsiga gatan
under ett täcke af fläcklösaste ren-
het.
Ur *ctt fönster i fjärde våningen
å ott gammalmodigt "tenement-
hottse" på en af Chicagos bakgator,
blickade ett par stora, mörkblåa
barnaögon ut i snöhvimlet. Men
åsvnen af alla de glädtigt hvirflawde
flingorna tycktes föga roa ägarinnan
af nyssnämnda blåa cgon, ty blic-
ken inom dem var vemodsfrnli. ja,
rent af så simmande i tårar, att det
väl knappast var möjligt för dem
att urskilja en enda sitoflaga.
Det lilla bleka ansiktet var ma-
gert och bar tydliga *pår af hunger
och lidande; och del öfvergifnn sätt,
på hvilket det lutade sig mot den
kalla rutan tycktes säga tydligare
än ord: "Jag är trött på alltihop."
Stackars liten Ellen! Det var allt-
för tidigt alt bära en så dyster.n^ikt
af lifvet. Men den moderlösa lilla
var ensam och öfvergifven, och hon
kände med lamets intensiva styrka
både sorg och glädje. Och just nu
var sorgen överväldigande. "Han
kan icke mena det ! Han ämnar
inte värk ligen göra del:!" snyftar
hon, och tårarne dropp varnta öf-
vcr den bleka kinden. Plötsligt
stanna de dock— let bJiiLrar till i
ögonen, hälften vrede hälften ån-
gest.
livad är det väl hon fått syn pa
och vaktar med sådan ängslig ifver?
Där, tvärs öfver på andra trottoaren,
syns den raglande, ostadiga formen
af en man, hvars hela hållning Och
skygga sätt, vid första ögonkastet,
straxt förråda drinkaren.
Han bär något i ena handen ock-
så. och på detta något är det, om
a Kilens hela uppmärksamhet är
it; En fågelbur, med en den sö-
taste gula kanariefågel inuti; och
det lilla uppskrämda djuret flaxar
vildt omkring, då den vårdslöse bä-
raren, under sin slingrande gång,
knackar buren emot husraderna i
sina fåfänga försök att bibehålla
jämnvikten under marschen framåt
;atan.
För hvarje steg h?n raglar vidare
tegras barnets ångest. "O. han
kan aldrig mena att göra det!" ut-
brister hon ånyo.
Mannen har nu nått gathörnet:
han stannar obeslutsam och kastar
en skygg blick tillbaka mot det lilla
tårdränkta anletet i fönstret. Här-
vid börjar Ellen dunka på fönstret
och ropa så gällt hon förmår: "Pap-
pa, pappa, o kom tillbaka!" Men
han låtsas ej höra henne och vänder
henne åter ryggen. En "saloon"
lyser på motsatta hörnet; men han
tvekar dock ännu, kämpande mel-
lan taga re t och hågkomsten af det
Mlln förgråtna ansiktet. Då kom-
ina tre sluskiga män släntrande ner-
it kwgen. Dörren eår upp med
'ireÅ ljusning; männen gå in. Men
yWen af det ljust strålande, varma
limmet, reflexen från de glittrande
glasen och återljudet af munter
;lam som allt når ut genom dörren,
'ilef för mycket för den tveksamme
stackaren på gathörnet. Hastigt
lar han öfver gatan, öppnar skynd-
samt dörren till saloonen och för-
svinner därinom. Men då don tun-
:a ekdörren svängde igen och ute-
tiingde sista skymten af fågelburen
ined des flaxande lille fånge, då
-jönk Ellen ner på golfvet i-ott an-
fall af konvulsivisk gråt.
"Min pippi, min pippi! o, min
rara lilla fågel. Han var det enda
nöje jag hade, min enda lekkamrat.
Nog hade jag k inmal få behålla den
Itminstone!" och Ellen grät så sårt,
som ville hennes hjärta brista.
Hvad hade icke den lilla fågeln
varit för henne? Anda sedan mo-
Irens död förra vintern, hade det
illa djuret varit hennes onda säll-
kap i hennes ytterliga ensamhet,
lans muntra kvitter hälsade henne
jod morgon och kom henne att
glömma den bittra kölden när hon
vaknade på den kalla vindftkamma-
ren. Hans tacksamma ""ehirp.
•hirp" kryddade det torra brödet
ich kom det att kännas mindre
.årdt, då hon med moderlig ömhet
letade sin frukost med sin pippi.
la, hon mången gång valt fiir att
itan kulle få nog, fast det endawt
.ar brödsmulor hon numera kunde
;e honom; ty sedan mor dog, vill*
ar aldrig höra talas om pängar till
ågelfrö. "Vi ha inte råd att hålla
pets,' som rikt folk; jag skall sälja
.ågeln. Han är värd sina $• ; det
;af jag själf för honom, då jag köp-
te honom åt din mor tre år se'n,"
tade han sagt sista gången hon bedt
lärom. Se'n dess vågade hon ej ens
lämna fröet af fruktan för, det han
värkligen kunde sätta hotelsen ont
itt sälja fågeln i verkställighet.
!lon till och med matade honom i
myg. med de brödkanter, som ut-
gjorde helin * <gen knappt tillmät-
:a måltid.
Ellen hade en stund gifvit fullt
lopp åt sin förtviflan, då en hög
ljudd knackning väckte henne upp-
märksamhet. "Hur är det
trn?" frågade en något kärf, men
-inlig kvinnoröst utanföre: "har
an >lagit dig igen, eller livad gråter
u så bittert för, stackars liten?"
Ellen skyndade att öppn.i dörren
ch tlrog fram en stol åt -V") inträ-
'ande. Hon var fn metlelålders
vinna, tarlligt, men snyggt klädd,
eh de bruna händerna, som nu så
ärleksfullt och smekande stroko
Illen ! hår, buro spår af ni ve ket och
årdt arbete. Mrs. Morton var en
od kvinna och hade varit en stor
röst för den ensamma lilla, ända
edan Ellens moders död. Hon var
jiilf fattig och slet hårdt i sitt änke-
tånd för att kunni genom tvätt,
te., försörja sig och sina tre, fader-
ösa små. Men hon hade dock mer
n en gång delat med sig af sin
"nappa måltid, när hon visste, att
'lennps lilla granne ej hade en bit
■ tt äta. Hon hade nu hört Ellens
''lögljndda gråt, och genast var bon
lär för att trösta och lugna det
ipprörda l>;irnet, såsom blott ett
noilerligt hjärta förstår det. Kilen
'ade sin sorgebörtla ner i det moder-
liga skötet. Men berättelsen om
'ågelns öde framkallade alls inga
årar hos Mrs. Morton. Tvärtom,
lett goda gummhn blef så försmädad
>ch harmsen öfver mannens hän-
synslösa råhet, att hon knappt gaf
Ellen tid att tala till slut, innan hon
ref till sig iifu schal, svepte den om
e^oeli
rusade
nere |>ä gul hörnet,
ren till krogen och
unp-
fattl
nerför trappor-
stötte upo dör-
skyndade in.
Men trots hennes skarpa liliek tvän-
ne gånger öfverfor hvarje vrå af
rummet, kunde hon ej se en skymt
tf vare sig fågel eller bur. Hon
koin sålunda tyvärr för sent att
rädda Kilens hjiirleskatt. Men Po-
ler Mast, den skyldige stackaren, he-
liöfde hon ej länge söka efter. Ty
han satt pokulerande midt i en
gru|>p af skrålande "vänner," dem
hatt nu, med den nyss erhållna köpe-
timman för fågeln, fägnade öfver
lag. Detta var "blånor på elden"
för Mrs. Mortons rättmätiga förtry-
telse; och som en olteveklig Nemesis
slog hon ner öfver förbrytaren med
en sådan ström af ovett, att den häp-
ne mannen lvfte händerna soin till
motvärn för ett kroppsligt anfall,
och ej kom sig för att yttra ett ord
till försvar. Hvad skulle han dess-
utom säga? I sådana glödande fär-
ger framställdes här hans Iwtoondc
oeh hans lilla hungrande barns sorg
öfver sin enda älsklings förlust, att
till och med hans egna kamrater
slutligen med hånfulla miner bör-
jade draga sig undan ifrån honom,
ja. en af dem till och med spottade
föraktfullt och fällde orden: "Tvi,
så tiselt*"
Men det skulle han ej ha gjort.
Ty gummans vrede vände sijr nu
mot honom själf. "An du då—ja,
ni alla— som sitta här och hjälpa
till att dricka upp syndapängarne
han fått. Ä' ni en bit bättre? Ha-
la ren är så god aom stjälaren, har
jag hört ett gammalt ordspråk sä-
ga," o. s. v., och Mrs. Morton gaf
lem en hälsosam förmaning af den
goda, gedigna aorten.
Men Peter Bast hade tagit till-
fället i akt. När Nemesis' stört-
skurar för en kort stund vändes bort
från honom själf och till kamrater-
na, då smög han försiktigt undan
och slant obemärkt ut genom dör-
ren .
Men mrs. Morton saknade honom
snart. Åhå, tänkte han slippa un- j
lan för så lindrigt pris? Nej tack.
Peter Bast, det går inte. Och ut
<0110111 dörren och efter honom var
hon i blinken. Han hade ju ett godt
försprång; men han var nu så tung
i hufvudct och svag i knäna, att hon
snart nog hann ifatt honom och re-
solut ställde sig i hans väg.
"Om ni ej supit upp lieia summan
:in, så gif mig resten, sade hon.
Jag skall själf för egen räkning gå
till bagaren nu; så kan jag köpa en
kaka åt er lilla svältande flicka
också; ty inte borde hon väl gå
hungrig till sängs på-själfva julaf-
ton !"
Utan protest dök han med han-
den ner i fickan oeh fiskade upp tre
femeentare, dem han tyst lade i hen-
nes öppna hand. Oeh då hon vände
sig från honom och gick uppåt sta-
den till, drog han en lättnadens
suck oeh släntrade af mot hemmet.
Men när han nådde dess dörr, svek
honom modet; han kände inom sie,
att han ej förmådde gå upp nu och
möta den stumma, förebrående
blicken ur lilla Ellens förgråtna
ögon.
O, en sådan usling han varit.
Han sjönk ner på trappan, lutade
hufvudct i händerna och vaggade
sig själf fram och åter, liksom i fy-
siisk smärta. Han unprepade me-
kaniskt gummans sista ord: julaf-
ton, julafton! Ack, huru annor-
lunda nu mot förr....
lian såg i minnets panorama så
många svunna, lyckliga julaftnar
draga förbi, då lians Karin ännu var
hos honom oeh hemmet var ljust
och varmt. Han mindes deras för-
sta julafton, som nygifta därhemma
i Sverige. Huru Karin lyftat af
risgrynsgröten en stund, på det hon
skulle få vara med ute oeh hjälpa
honom sätta upp julkärfvon till
sparfvarna, som jublande kvittrat
omkring dem i förväntans glädje.
Och sedan håröfver i det nya foster-
landet. Den förslå julen, då Kilen
föddes; oeh den de tillbringat hos
Karins föräldrar, hvilka köpt sig
en landbit och bvggt sig en liten
stuga ute på landet några mil från
Chicago; Och andra jular i eget hem
härinne i staden. De första ljusa
—han mindes särskildt den, då han
gaf henne fågelburen i julklapp—
men sedan mörknade de; frestelser-
na kommo, sämre arl>etsförmåga
genom bränvinets förstörande invär-
kan, fattigdomen som kröp inpå
dem, de fåfänga försöken oj t bryta
med kamraterna och kroglifvet, o,
det störtade in öfver honom allt,
som en störtflod. oeh han kved högt
i sin ångest och hågkomsts pina.
Den sista gången hans Karin va-
rit med honom ute—det var för att
höra på en nykterhetspredikan—
stod särskildt klart för hans minne,
oeh huru predikanten sagt så in-
trängande gång på gång: "Oh,
take thc stop! Do quit the dread-
ful enp and trv to be a better man;
ves, quit it. do Tt at once."
Ofta, ofta brukade hans Karin
uppre|>a de orden för honom under
tårar. Och när hon låg på sitt yt-
tersta och blott kunde hviska fram
orden, hade han hört henne andas
fram det ordet, med o, en sådan bön
i den bristande blicken; "quit."
Och nu .... ? Hvad hade han
gjort? 1 hopplös förtviflan sänkte
han hufvudct ner mot knäna, och
konvulsiviska snyftningar skakade
hela hans kropp. Det började
skymma och farmarvagnarne rulla-
de hemåt från torget, hemåt med
julgåfvor i baksätet; men Peter
| hvarken hörde eller såg dem. En
dublielvagn med många paket och
säckar drog tungt förbi honom; den
nyfallna snön lade sig på hjulena.
K11 siiek foder hängde halföppen
öfver baksidan af vagnen, och vid
'häftiga stötar öfver ojämn mark,
föll ibland en dusk af hafrekärfven
ur säcken ner på vägen och blef lig-
gande. En stor ha fre viska föll ur
just midt för Peters fötter, en flock
jsparfvar |)å ett närliggande tak fin-
go svn på det oväntade inlmålct och
| kastade sig med pip och skri af vild
förtjusning öfver detsamma. Hälft
i drömmar tatraktade Peter dem,
jocli ett svårmodigt leende lyste för
ett ögonblick upp hans tårdränkta,
! fårade anlete. De påminde honom
, ju så tydligt om julkärfvens upp-
sättande därhemma, som han så nyss
tänkt på. Men då han lyfte sin
hand för att torka lxirt sina tårar,
flyktade sparfvarne skrämda undan,
'och som en blixt slog bilden af den
flaxande kanariefågeln och minnet
I af hans egen låga handling ner i
| hans sjiil och sänkte honom ånyo i
mörkaste ve.
Ack. om han blott kunde blifva
briinvinet kvitt! Men han visste
.ju, det var lönlös möda, så länge han
stannade kvar här, där frestelsen lu-
: rade i de lysande saloonerna på
hvarje gathörn. Om han skulle för-
!söka alt gå ut på landet till Karins
camlfi föräldrar, bekänna sin synd
| och skam för dem. oeh bedja dem
, hjälpa honom genom att ge honom
arbete på farmen?
Komma som en tramp, en försti-
J pen tiggare, till sin hustrus släktin-
gar. ... o, hela lians inre reste sig
| upp emot denna tanke. Och dock,
(let var den enda vägen till räddning
j för honom, det kände han inom sig.
Men förödmjukelsen? Kunde han
uthärda den? Kanske—för Kilens
skull. O, att han haft en deltagan-
de vän att rådfråga. Men männi-
skorna föraktade honom; och Oud?
Mot honom hade han så syndat, att
Han nog ej ville hjälpn en sådan us-
ling som han nu var.
De skrämda sparfvarne kommo
åter; Peter Bast hade rest sig; han
stod nu tyst och betraktade de små
glupska djuren, madan.de pickade
upp de strödda kornen. Snart var
allt renplockadt, utom några strån
som lågo just vid Peters fot. En
liten sparf, djärfvare än de öfriga,
hoppatle försiktigt närmare, för-
tumstigt blinkande upp mot Bast
ned sina runda, svarta pärleögon,
som ville den fråga om det var far-
ligt.
Än en gång flög minnet af kapa-
riefågeln som ett dolkstyng genom
mannens själ.
"O, Gua, o, Oud, livad skall jag
göra? Eins ingen räddning för
mig?" utbraet han, hvad skall jag
göra?" "Kvitt!" sade sparfven, dri-
stigt hoppande närmare. Baet for
skrämd tillbaka och stirrade med
vildt uppspärrade ögon på fågeln.
"Håna mig äfven himmelens fåg-
lar?" utbraat han förfärad. "Jag
tyckte så sannerligen fågeln uppma-
nade mig: kvitt." "Kvitt, kvitt!"
återtog sparfven ännu eftertryckli-
gare än förr, och hoppade alldele
inpå den nu mållöse Bast. "Kvitt!"
fågeln blinkade upp mot honom—
"kvitt!" här kommo de öfriga sparf-
varne till med giilla röster; och
"kvitt, kvitt, kvitt, kvitt!" ljöd det
omkring den förbryllade mannen.
"Så hjälp min Gua, jag vill," aade
lian med högtidligaste allvar, och
lyfte sina händer mot himlen, som
till cd. I detsamma började kloc-
korna i det närliggande lilla svenska
kappcllet «in helgemålsringning;
de norska och tyska kyrkorna
stämde näst in; så den katolska ka-
tedralen—och inom några minuter
tonade och dallrade det öfver samt-
liga Chicago och omnäjd: jul, jul.
Frid oeh fröjd, Iof och ära vare Gud,
som sände ende Sonen, att frälsa
alla dem, som borttappade voro.
Peter ref mössan af hufvudet,
knäppte sina händer till bön och
såg med en underlig nyvaknad till-
lit oeh förtröstan upp emot skyn.
lians hjärta var fullt; men fast där
ej kommo några ord öfver lians läp-
par. var dock tlen blick lian sände
mot höjden så full af bäfvande bön
och tack, att Allfadren däruppe för-
visso annammadc den lika huldrikt,
som om det varit den mest högstäm-
da latinska litania.
Det blef så varmt och mildt i
stackars Peters själ, han var ej län-
gre riitld för hvarken framtidens fre-
stelser, den oundvikliga förödmju-
kelsen inför svärföräldrarna eller
sin egen svaghet. Han kände sig
eå saligt viss på, att orn den nådige
Guden varkunnade sig öfver honom
så, att Han värkligen sände fåglar-
ne fiir att tillsäga honom "kvitta"
briinvinet, så skulle Han ock ge ho-
nom hjälp och kraft i striden, att
gå segrande därur. Och med stadi-
ga steg oeh nyktert hufvud gick Pe-
ter upp till sin lilla dotter, för att
tala 0111 för henne hans nya beslut,
samt be 0111 hennes förlåtelse. Med
barnets generositet förglömde hon
genast sin sorg och sin pippia för-
lust, fiir att med vild glädje göra
planer för deras nya lif på landet,
och huru väl allt skulle bli hädan-
efter. Icke en skugga af tvifvel
fann insteg i hennes själ.
Strålande klar uppgick juldagen
öfver staden vid Michigansjön, och
härligt ringde klockorna sitt "Ära
vare Gud, frid, fröjd och ädel vilje
bland jordens släkten." Högtids-
klädda skaror gingo till Guda går-
dar, men kanske ingen så lycklig
som Kilen vid sin faders hand, där
de gingo ut ur staden; ut ur gator-
na ; förbi kyrkorna; ut till det gam-
la hederliga farmarfolket på landet.
De gingo inom nykterhetspredikan-
ten i förbifarten, och stor var hans
glädje öfver Basts viktiga beslut;
många och goda de råd han gaf ho-
nom, för att underlätta kampen.
"Kom ihåg att du arbetar dig
trött och varm med hälsosamt ut-
arbete på farmen, det vill hindra
din nervösa oro," sade han bland an-
nat. "Drick all den söta, nysilade
mjölk du kan få, ty den är "anti-
poison" mot alkoholen, och lugnar
dina nerver. Blir du för nervös
och orolig, så få dig ett godt varmt
bad med en kall dusch efteråt och
god skrubhning med badlakanet
därefter. Håll för resten modet
uppe och förtrösta pä Gud, så går
du nog segrande igenom, käre Bast,"
Oeh så skiljdes de. Men den
fröjd pastorn kände vid åsynen af
den underbara förändring Peter un-
dergått på detta korta år, när han
ftå tlen gamles inbjudan "firade en
svensk jul" ute hos dem nästa jul-
afton, kan lättare tiinkan än be-
skrifvas. Bast såg tio år yngre ut,
oeh skötte numera det mesta af allt
det viktigaste arbetet på den lilla
larmbiten. l'y den gamle svärfa-
dern—morfar—som alla numera
med Kilen kallade honom, var glad
åt att få låta bördan glida öfver på
unga skuldror. Ja, Bast lefde här
ett nytt, bättre oeh lyckligare lif.
Och Ellen, "mormors högra hand,"
var soin en sjungande läka, hvars
glada drillar satte lif i hela huset
året rundt.
Högst och fröjdefullast ljöd dock
den glada rösten om julen. Och
ingen högre fröjd visste hon, än—
sedan hon klädt julgranen—hon
fick springa ut oeh se på far, då han
satte up julnekcn.
"Ser du, jag tveker om att behål-
la gamla, svenska seder," sade han
till Kilen, "jag känner det som vore
jag närmare fosterjorden då, det
kära, gamla Sverige. Det är dess-
utom en vacker sed, att vilja se äf-
ven himmelens fåglar fröjd och
förnimma att det är jul. Och för
min enskilda del, så skyller jag att
ge de kära små sparfvarne en duktig
kärfve till tack för det de bringade
mig det förträffliga budet: kfitL^s
Och kanske hade P«4rt j&t «,*lfenc*
dfic -•>
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 6, No. 51, Ed. 1 Thursday, December 19, 1901, newspaper, December 19, 1901; (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth203044/m1/1/?q=%22Places+-+United+States+-+Texas+-+Travis+County%22: accessed July 10, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .